Som enda norrlandslän har länsstyrelsen i Norrbotten återigen beslutat att inte ha något brunstuppehåll i älgjakten. De andra länen: Jämtland, Västernorrland och Västerbotten har brunstuppehåll i knappt två veckor. Men inte Norrbotten. Skälen då? Ja, här verkar skogsbolagens röst fått gehör och argumentet att fler jaktdagar ökar förutsättningarna att nå avskjutningsmålen.

I Västerbotten visar en utredning som Jägareförbundet gjorde 2018 att uppehållet i slutändan inte påverkar fyllnadsgraden, det vill säga hur många älgar som fälls i förhållande till målet. Snarare är det så att efter uppehållet blir det en ”nypremiär” som lockar många jägare tillbaka till älgpasset eller ståndskallet.

Sämre måluppfyllelse med slopat brunstuppehåll

De två ”premiärerna” före och efter brunstuppehållet verkar kraftsamla jägarna. Tidsmässigt finns det gott om tid för att jaga älg. Det finns de som har invändningar och menar att jämförelsen mellan Norrbotten och Västerbotten haltar. Jag tror ändå skillnaderna inte är så stora mellan att ha ett brunstuppehåll som att inte ha det. Den allra senaste älgbetesinventeringen visar enligt jaktvårdskonsulent Björn Sundgren att betesskadorna är lägre i Västerbotten än Norrbotten.

Jakttiden på älg i Norrbotten har utökats i och med ett fast startdatum 1 september och i en stor del av länet är det jakt ända fram till sista januari. Hinner verkligen inte målen fyllas innan dess även med ett brunstuppehåll? Om inte, kanske det är målen som är tokigt satta?

I Jämtland konstaterade länsstyrelsen för några år sedan att det inte finns något som tyder på att den jakttid på älg som tillåtits under de senaste åren är den begränsande faktorn för hur mycket älg som fälls. Jämtland har brunstuppehåll.

Med andra ord behöver inte storskogsbruket vara nervösa över att jägarna inte ska få tid att fälla de tilldelade älgarna.

Ett argument, som tyvärr inte lyfts fram särskilt mycket i debatten om slopat brunstuppehåll, är hur övrig jaktutövning påverkas.

Under uppehållet har småviltjägarna möjlighet att ha skogarna ”för sig själva”. De slipper stå där med kepsen i hand i gryningen och fråga en jaktledare vart det går att släppa stövaren, settern eller finnspetsen.

Skogsbolagen säger sig inte uppleva några problem. Småviltjägarna är välkomna, heter det. ”Vi sätter inga hinder för deras jakt under älgjakten.” Jo, jo. Det låter fint, men vi vet, vi som jagar småvilt hur det funkar i praktiken. Vi måste ringa jaktledaren och det är vi som måste rätta oss efter var älgjakten bedrivs. Det slipper vi under åtminstone tio dagar om det vore brunstuppehåll.

Tyvärr tiger vi småviltjägare, vi vill inte bråka. Vi knyter tyst näven i fickan, muttrar, tar vår stövare och drar iväg till det där området som vi blivit anvisade.

Därför alla småviltjägare – gör er röst hörd – er jakträtt är lika mycket värd. Om vi alla ställde rättmätiga krav och tryckte på, kanske det skulle bli bättre ordning. Kanske föreslår jakttidsgruppen i viltförvaltningsdelegationen så småningom att införa brunstuppehållet igen i Norrbotten. Eller är det så att merparten av delegaterna där är enbart älgjägare?

Men så länge småviltjägarna är tysta i frågan kommer definitivt ingen att lyssna. Eller vi kanske är nöjda med tingens ordning?