Studien har genomförts av forskare vid Stockholms universitet och baseras på Svenska Kennelklubbens, SKK:s, härstamningsdata till och med år 2012. Forskarna drar slutsatsen att inavelsökningen i de svenska raserna är högre än vad som skulle varit fallet om fokus enbart legat på bevarande av genetisk variation.
Men hur illa är det egentligen ställt, och vad görs i dag för en långsiktigt hållbar utveckling?

En utmaning

Ett långsiktigt hållbart avelsarbete med avseende på genetisk variation är en viktig aspekt i avelsarbetet med alla hundraser. I de många numerärt små och avelsmässigt åtskilda populationer som våra raser utgör är dock någon grad av ökning av inaveln över tid oundviklig. Viss förlust av genetisk variation är alltså ett faktum, oavsett hur väl avelsarbetet bedrivs.
Utmaningen är att hålla inavelsökningen, och förlusten av genetisk variation, på en rimlig och hållbar nivå. Det görs bland annat genom att använda fler individer i avel och undvika överanvändning av enskilda hundar.
Det här är ingen nyhet inom hundvärlden. Tvärt om. Riskerna med inavel och metoderna för att begränsa densamma är välkända.
Sedan slutet av 1900-talet har mycket hänt i fråga om medvetenheten kring riskerna med parning mellan närbesläktade hundar och överutnyttjande av enskilda avelsdjur.
I flera av stövarraserna och för svensk lapphund finns exempelvis sedan många år i SKK:s regelverk begräsningar avseende hur många kullar en enskild hanhund får bli far till, och i de rasspecifika avelsstrategierna har de flesta klubbar omfattande rekommendationer rörande inavel och genetisk variation.

Många verktyg tillgängliga

Sedan början av 2000-talet tillhandahåller SKK dessutom flera verktyg för att underlätta avelsarbetet för klubbar och uppfödare.
Inavelsgraden för enskilda hundar och inavelsutvecklingen inom respektive ras finns tillgänglig för alla genom SKK:s e-tjänst Avelsdata.
Det är alltså möjligt att inför varje parning kontrollera att inavelsgraden för de planerade valparna inte blir för hög. Här finns även statistik över antal avkommor och barnbarn efter olika avelsdjur för att illustrera avelsanvändningen och motverka en överanvändning av enskilda hundar.
Till de nyare verktygen hör så kallade släktskapsindex, en beräkning av varje individs genomsnittliga släktskap med resten av rasen.
Släktskapsindex beräknas av forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet, i dagsläget enbart för rasen svensk lapphund, och används för att hitta genetiskt värdefulla hundar som är relativt lite släkt med övriga individer i rasen.

Rasvårdsprojektet där schillerstövarna ingår innebär inkorsning av andra stövarraser och sedan återkorsning till urspungsrasen. Foto: Jan Henricson

Vad visar studien?

Hur illa är det då ställt med de svenska raserna?
I forskningsrapporten presenteras en genomsnittlig ökning av inavelsgraden från 0,03 år 1980 till 0,07 år 2012. Inavelsgraden för hundar födda år 2012 baseras alltså på betydligt fler generationer än den som beräknas för år 1980, varför ett högre värde är att förvänta.
Tidsperioden på hela 32 år motsvarar ungefär åtta hundgenerationer och alltså en inavelsökning per generation som ligger kring 0,5 procent.
Vad säger då det?
Inom populationsgenetik används ofta ett mått som kallas för effektiv populationsstorlek. Begreppet används för att utvärdera och jämföra olika populationer med avseende på risk för förlust av genetisk variation.
En inavelsökning på 0,5 procent per generation motsvarar en effektiv populationsstorlek på 100, vilket brukar anges som en önskvärd lägstanivå för att förlusten av genetisk variation ska vara så långsam att populationen även på lång sikt ska kunna anses vara livskraftig.
Om den effektiva populationsstorleken understiger 50 betraktas populationen i artbevarande sammanhang som utrotningshotad.
Den inavelsökning som presenteras i studien kan med andra ord ur ett hållbarhetsperspektiv inte anses så alarmerande som forskarna vill göra gällande.
Även ur ett hälsoperspektiv ligger många av de svenska raserna idag väl till, något som bland annat återspeglas av att de klassas i låga riskklasser hos försäkringsbolagen.

Bevarande eller utveckling?

En relevant aspekt att lyfta med anledning av studien är frågan om bevarande av en art kontra utveckling av en ras. Arten i detta fall är alltså hund. Våra många hundraser, som är ett relativt modernt påfund, ingår alla i en och samma art med en gemensam historia.
Som exempel kan nämnas att det var först år 1923 som begreppet ”stövare av korsad stam” togs bort, och inte förrän på 1950-talet som stamböckerna för de tre raserna hamilton-, smålands- och schillerstövare stängdes. Mest angeläget för dem som skapade våra svenska stövare var sannolikt, då som nu, dugligheten vid jakt.
Ur ett strikt bevarandegenetiskt perspektiv bör all fokus ligga på att just bevara den genetiska variation som finns i rasen. Något som i princip innebär att inget avelsurval bör göras.
Att helt undvika selektion i våra hundraser är dock inte praktiskt möjligt. Att som uppfödare hitta köpare till exempelvis jämthundar som inte fungerar jaktligt eller svenska lapphundar som löper stor risk för ögonsjukdom är sannolikt svårt, och knappast etiskt.

Ännu större förlust

Hundaveln är beroende av engagerade uppfödare som undersöker och meriterar sina hundar, och köpare till de valpar som produceras.
Att såväl sjukdomar som andra mindre önskade egenskaper dyker upp i en hundras emellanåt är oundvikligt, vilket innebär att en viss grad av selektion och förlust av genetisk variation är ofrånkomlig.
Frånvaro av avelsurval skulle sannolikt leda till minskad popularitet för våra svenska raser och ännu större förlust av genetisk variation.
Även yttre faktorer, som nya jaktsätt och viltslag, kan ibland leda till ändrade avelsmål som motiverar utveckling av en ras genom urval. På det sättet används idag den svenska jämthunden även till jakt på vildsvin.
I praktiken krävs med andra ord en avvägning mellan bevarande och utveckling.

Nödvändig åtgärd

I studien framförs att det är bättre att bevara den variation som finns inom rasen än att korsa in någon annan hundras. Här finns dock en viktig etisk aspekt.
Att till varje pris hålla populationer strikt åtskilda och stamböcker stängda kan inte anses ha ett så stort egenvärde att det kan ursäkta att hundars hälsa och välmående sätts på spel. I en situation där den genetiska variationen bedöms vara för liten, i kombination med hälsoproblem, kan inkorsning vara en nödvändig åtgärd.
För att öka den genetiska variationen och förbättra hälsostatusen inom raserna smålands- och schillerstövare bedrivs sedan länge ett så kallat rasvårdsprojekt. Projektet innebär inkorsning av andra stövarraser och sedan återkorsning till ursprungsrasen. Även inom gotlandsstövare har motsvarande inkorsningar genomförts på senare tid.

Kartläggning på gång

För en bättre bild av hur mycket genetisk variation som finns i arvsmassan hos våra svenska raser föreslås i studien molekylärgenetiska analyser. Ett sådant projekt har redan initierats och sponsras av SKK genom den med Agria gemensamma forskningsfonden.
Det så kallade Nordiska hundgenomprojektet bedrivs vid Sveriges lantbruksuniversitet och avser kartlägga arvsmassan hos samtliga nordiska hundraser.
Projektet ingår som en del i ett större internationellt samarbete och som en av projektets målsättningar anges att ”kartlägga den genetiska variationen mellan och inom hundraser för att öka kunskapen om hundens evolutionära historia och förbättra möjligheten till bevarandegenetiskt arbete som syftar till att öka graden av genetisk variation”.

Sofia Malm
Svenska Kennelklubben
Avdelningen för avel och hälsa