Utfallet i Hedinfallet i Västmanlands tingsrätt blev väntat: alla de fyra åtalade friades på samtliga punkter.

Tingsrätten är i domen dessutom mycket tydlig om varför: Bevisningen duger inte.

”De tilltalade frikänns med andra ord redan på den grunden att den bevisning som lagts fram emot dem är otillräcklig”, skriver rätten i domen.

Tingsrätten slår fast att det inte räcker att någon säger ”gråben” i ett telefonsamtal för att döma denne för illegal jakt på varg. Vilket ju är för väl.

Det märkliga är att det ska behöva ta en domstols tid och resurser i anspråk för att avgöra den saken …

Tingsrättens kanske tydligaste markering – en karamell med ansenlig syrlighet – återfinns i den del av domen som berör de åtalades eventuella åsikter i vargfrågan:

”Huruvida Karl Hedin eller någon annan av de tilltalade har, eller har gett uttryck för, åsikter om vargförvaltningen är i princip utan betydelse för domstolens bedömning av åtalen. Domstolen kommer inte i detta mål, eller i något annat mål, lägga den tilltalades politiska åsikter till grund för bedömningen av ett åtal”, står det att läsa i domen.

Svenska domstolar tillämpar fri bevisvärdering. Att då göra som Västmanlands tingsrätt, med rådmannen David Viktorsson Harrby i spetsen, och poängtera att en viss typ av bevisning ”är i princip utan betydelse” är en skarp formulering som knappast går några skolade jurister förbi.

Det kan tyckas vara en självklarhet, och det är bra att rätten understryker detta – att man inte kan dömas för sina politiska åsikter – men det är tragiskt att vi hamnat i ett läge där det behöver göras.

Kanske säger det något om hur vissa av statens tjänstemän ser på vargkritiska jägare. Det är inte så lite sorgligt.

Nu har åklagaren Lars Magnusson säkert en annan syn på saken, och hänvisar till det faktum att han i rättegången inte fick spela upp de initiala polisförhören med huvudvittnet, ”den hemliga källan”. Men givet alla de trovärdighetsproblem som denna källa nu ofrånkomligen är behäftad med – spelar det någon roll?

Tillåt mig tvivla.

Kanske får vi svaret på den frågan i Svea hovrätt någon gång under 2022, om domen nu överklagas.

Måhända inser åklagaren situationen och avstår från att överklaga, för att punkt ska kunna sättas i det här pinsamma ärendet.

För mot bakgrund av vad som framkommit i förundersökning och i övrigt längs resan med det här fallet – som alla Svensk Jakts läsare kunnat följa i hundratals artiklar sedan oktober 2018 – saknas inte inslag av detaljer som framställer såväl polis som åklagare i en aningen pinsam dager.

Det som talar emot en sådan utveckling, och att åklagaren i stället väljer att överklaga domen, stavas prestige.

En icke oansenlig mängd resurser – i form av tid och pengar – har av både åklagare och polis investerats i ärendet till dags dato. Men långt viktigare än så, man har investerat prestige i saken.

Det talar för att man nu känner sig tvingad att ”löpa linan ut”.

För det är ju så: Hoppet är inte det sista som överger människan. Det är prestigen.

Så fungerar vi, både hög och låg.

Och såväl åklagare som poliser är också människor.