I tio punkter lägger Maria Ågren fram på vilket sätt verket vill utveckla jakten. En del av hennes punkter är rena dimridåer som bara den som inte följt verkets agerande under senare år kan tro på. Nu börjar även en del politiker att vakna till och hävdar att verket inte genomför riksdagens beslut.

Delegeringen till länsstyrelserna
Om vi exempelvis tar punkt 2, där hon hävdar att man delegerar besluten om licensjakt till länsstyrelserna. Det är sant i viss mån, men om man samtidigt belägger beslutet med restriktioner som till exempel att endast fem procent av de stora rovdjuren får skjutas under licensjakt så bakbinder man den regionala beslutsnivån, det blir fri tillväxt och makten stannar i praktiken kvar på Valhallavägen.
Vad gäller skyddsjakt verkar Naturvårdsverket ha samma uppfattning som Svenska Rovdjursföreningen, Tivedenvalparna ger skydd mot skyddsjakt. Om inte en länsstyrelse kan bevilja skyddsjakt på en varg som tagit sig in i ett rovdjursavvisande hägn, när ska man då kunna bevilja skyddsjakt? Vargen får inte skjutas eftersom det kan vara en varg från Tiveden.
Skulle det inte bli enklare med skyddsjakt enligt riksdagsbeslutet? Punkt 6 är egentligen samma som punkt 2, man vill halvera björn- och lodjursjakten med sitt femprocentsförslag

Adaptiv förvaltning
Adaptiv förvaltning av älgstammen skriver hon om, det är bra. Men hur skulle det vara med adaptiv förvaltning av säl, varg och övriga rovdjur som i dag får föröka sig fritt, oaktat de störningar dessa förorsakar. Sedan har jägarna, i vissa områden, redan ställt in älgjakten eftersom vargarna tar en så stor del av stammen att det inte finns något utrymme för mänskligt uttag. Det är förvisso en adaptiv förvaltning, men något kött till restaurangerna, som hon önskar, blir det inte på det sättet i alla fall.

Sena, korta och krångliga beslut
Vi har över tiden sett hur besluten om vargjakt fattats sent, inte alltid verkets fel ska i ärlighetens namn tilläggas. Med korta jakttider och byråkratiska restriktioner som gör det svårt att genomför jakten över huvud taget.
Ett annat direkt pinsamt exempel var när Naturvårdsverket nu tillåter åteljakt på björn. Då ställdes först krav på att vid eftersök skulle man endast få friskförklara en björn om man kunde hitta studsarkulan! Hur kommer man över huvud taget på en sådan idé, CSI eller?
Sedan är regelverket sådant att det verkar syfta till att krångla till åteljakten så mycket som möjligt. Ett par länsstyrelser har avstått från att tillåta åteljakt därför att de anser att reglerna är för krångliga. Dessutom skapas ytterligare gråzoner som kan förorsaka juridiska problem för dem som jagar björn. Det finns tillräckligt med juridiska risker vid rovdjursjakt ändå, det behövs inte fler.

Politiker börjar reagera
Nu har politiker som till och med röstat mot rovdjurspropositionen, börjat ifrågasätta hur genomförandet av det fattade riksdagsbeslutet framskrider. Det är på tiden, rätt vad det är kommer även Lena Ek börja fundera på vad som pågår.
Det finns ingen anledning att lyssna på vad Maria Ågren säger, det räcker med att läsa de förslag som verket kommer med och se hur man agerar, för att förstå den sanna agendan.
Nej, Maria Ågren, förklara hur en begränsning i länen som innebär att länsstyrelsen får fatta beslut om att högst fem procent av rovdjursstammarna får skjutas vid licensjakt kan överensstämma med riksdagens beslut? Det betyder i praktiken att riksdagsbeslutet inte genomförs. Hur ska en beståndsreglering ske när stammarna växer mycket fortare än så? Det blir i princip fri tillväxt. Det finns det inget riksdagsbeslut på.

Orättvis kritik mot enskilda tjänstemän
Att enskilda tjänstemän får utstå kritik är självklart inte rättvist, de presenterar ju bara ledningens vilja. Ovan nämnda förslag har tjänstemännen inte konstruerat på eget bevåg, riktlinjerna måste komma från ledningen? Tyvärr hamnar tjänstemännen i skottgluggen när de presenterar Naturvårdsverkets olika förslag vilka ibland inte är särskilt väl förankrade, vare sig verkligheten eller i riksdagsbeslutet.

Problemet sitter i toppen
Så här inleder Maria Ågren sin artikel: ”Naturvårdsverket får ibland kritik, och vi vill därför passa på att berätta hur Naturvårdsverket arbetar för att utveckla jakt- och viltområdet och genomföra regionaliseringen och den nya rovdjurspolitik som beslutades av riksdagen i december 2013.”
Ärligt talat, mindre snömos och mer fakta om hur riksdagsbeslutet ska genomföras krävs, om Naturvårdsverket ska vinna jägarnas förtroende. Verkets senaste förslag i rovdjursfråga tyder i alla fall inte på att de avser att genomföra riksdagsbeslutet.
Med den här debattartikeln har Maria Ågren bara bekräftat vad Gunnar Glöersen skrev i sin blogg, ”Naturvårdsverket går inte att rädda”.

Björn Isaksson
Bottnaryd