”Är det så tätt mellan reviren så att byar och samhällen tas i besittning, måste en utglesning ske.” Foto (i hägn): Ingemar Pettersson

Debatt: ”Vi ses på botten jägarvänner”

Hela rovviltspolitiken och särskilt vargfrågan är sedan många år ett totalt haveri. Jag har så många gånger trott att botten är nådd. Men nu närmar vi oss verkligen gränsen. Det enda som är kvar är att människor måste sätta livet till. Om det kommer att ske? Absolut!

Jag vet att den svenska statistiken över frilevande varg talar emot att människor dödas av varg. Men vargförekomsten i Sverige i nutid är ändå ett ganska nytt fenomen.

Reviren ligger regionalt som lapptäcken i rovdjursbältet. Från att reviren under 1990-talet var på 120.000–130.000 hektar har de undan för undan minskat dramatiskt.

Ta Ockelbo-Åmot och Lingbo som exempel. Reviren som gränsade mot varandra bedömdes av länsstyrelsen till cirka 30.000 hektar vardera. Båda reviren täckte in byar och samhällen.

När vi nu har nått en gräns där allt blir normalt, är det tyvärr bara en tidsfråga innan vi går mot rött i Viltskadecenters mall.

Vargar är högpotenta dödsmaskiner och till och med flaskuppfödda vargar som har haft mänsklig kontakt dagligen kan döda sina skötare.

 

Allt överklagas

Det är otroligt frustrerande att höra om regional förvaltning av rovdjur, när ibland Naturvårdsverket går in i förtid och stoppar all möjlighet till jakt. Men oftast ska det avgöras i domstolar.

Vargforskaren Olof Liberg sa för några år sedan, att ingen varg i dag är så genetiskt värdefull att den inte kan skyddsjagas.

Trots att regering och riksdag har beslutat om nivåer och att vi ska ha en regional förvaltning, finns ingen förutsägbarhet mer än att alla beslut överklagas och får avgöras i rättssalar.

Regional förvaltning, jojo! I och med dessa förfaranden blir nog rädslan bland länsstyrelsernas tjänstemän så stor och det blir så komplicerat, att man hellre avslår en ansökan än skriver en vattentät uppsats till beslutstext.

 

Skrota tumregler

Vi måste på något sätt komma vidare med en vargförvaltning värd namnet. Är det så tätt mellan reviren så att byar och samhällen tas i besittning, måste en utglesning ske.

Det kan inte vara nödvändigt med minst fyra upprepade hundangrepp innan skyddsjakt kan beviljas. Och någon rimlig gräns måste finnas för hur många angrepp en tamdjurshållare kan behöva tåla innan ett acceptabelt beslut kommer.

Skrota eller uppdatera Viltskadecenters manualer, de så kallade tumreglerna.

 

Grattis till syd

Jag vill också passa på att gratulera våra vänner söderut, som med nya revirbildningar kommer få uppleva ”livskvalitet” på riktigt.

Det ska bli spännande att se vilka som kommer att vara mest stressade. Vargarna eller jägare, bönder och förvaltare av gods och herresäten.

Och lycka till med jakten på vargarna om cirka 15 år, utan vintrar med spårsnö.

Jag minns med glädje åren i skogen med min första hund, en hamilton född 1989. Tänk att verkligen kunna njuta av ett klangfullt hardrev, utan någon oro och ångest när hunden var tyst och borta en stund.

Efter att bastubadande och jakthornsblåsande blivit upptagna som kulturarv, måste det verkligen vara dags för löshundsjakten. Jobba på!

 

Steril miljö

Alla vargvärnare, naturvårdare och balkongbiologer (ursäkta uttrycket, kunde inte låta bli): Välkomna ut i våra skogar – som har hyst vargar i 25–30 år – några vinterdagar och upplev naturvård som närmast liknar ekologisk enfald. En närmast steril miljö.

Vi ses på botten, alla jägarvänner.

 

Peter Åberg 

Ockelbo

Delta i debatten

Skriv en insändare – högst 3 000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till
debatt@svenskjakt.se

Tänk på att uppge namn och adress, oavsett hur du signerar insändaren.

Svensk Jakt publicerar normalt sett inte debattinlägg som publicerats av andra tidningar.

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.