Historien har många exempel på hur för makten misshagliga sanningssägare och deras skrifter har bränts på bål.

Vi som trodde att detta hörde till en förgången tid tvingas nu inse att så inte är fallet. Även i vår ”upplysta tid” tar sig maktambitionerna uttryck i beslag av böcker och ohämmade försök att tysta åsikter som makten inte delar.

Detta oberoende av att vi har grundlagsskyddade åsikts-, yttrande- och tryckfriheter sedan lång tid i Sverige.

Märkbar ängslighet

Men, säger du som läser detta, vi har väl den tredje statsmakten, en fri press och fria av oss alla numera finansierade public service-media, radio och television? De fria medierna, liksom den grundlagsfästa yttrandefriheten och ett fristående rättssystem, utgör väl ändå grundbultarna för demokratin i vårt land?

Så var det tänkt, men hur ser det ut i dag?

De flesta stora media är märkbart ängsliga för att axla sin viktiga roll, att granska makten. De kan tidvis till och med uppträda som maktens megafoner och kollegialt bevaka, att inte misshagliga röster får spaltutrymme eller tid i etermedia.

Låt mig ge er ett par exempel på, hur jag menar att vi är på riktigt fel väg.

Uppseendeväckande bokbeslag

Beslutet att åtala Aron Flam för hans Det här är en svensk tiger och låta poliser beslagta hans bok, om det officiella Sveriges samarbete med nazisterna i Tyskland under andra världskriget, är minst sagt uppseendeväckande.

Man motiverar övergreppet med att han på omslaget plagierat och delvis ändrat en då ofta använd symbol för Sverige, i stället för att säga som det är: Att sanningen som Flam för fram i boken, kan skada den av makten (läs S-partiet) så varmt omhuldade men på senare tid svårt sargade bilden av Sverige, som en ”stormakt för mänskliga rättigheter”.

Ytterligare övergrepp

Detsamma har vi kunnat upptäcka i den pågående skådeprocessen mot den för makten alltför frispråkige landsortsbon, skogs- och sågverksägaren Karl Hedin.

Här har lagen överträtts av statens tjänstemän, otillåtna tvångsmedel använts och bevis förvanskats för att uppnå syftet. Nämligen att skrämma och tysta en frispråkig kritiker av statens havererade rovdjurspolitik, den farliga politiseringen av polis- och åklagarmyndigheterna och delar av det övriga rättssystemet.

Det handlar här om att hindra en oförvitlig medborgare från att utnyttja sin grundlagsfästa yttrandefrihet.

När olagligheterna i utredningen polisanmäls av denne, sluter sig myndigheterna samman, bagatelliserar brotten och lägger locket på, för att slippa ta ansvar för de avsiktliga lagöverträdelser som har begåtts.

Man går till och med så långt, att man hos regeringen begär att lagen ändras, så att man kan fortsätta med sin lagstridiga verksamhet.

Bara två exempel

Det här var bara ett par exempel på hur aktivistiska tjänstemän i statliga verk och myndigheter, sannolikt med stöd från sina högsta chefer, tar sig friheten att agera efter egen övertygelse, utan hänsyn till de spelregler vi alla kommit överens om.

Det finns givetvis andra bevis för att detta oskick förekommer mer eller mindre allmänt, vilket när det tillåts ske allvarligt hotar sammanhållningen mellan medborgarna och demokratin i Sverige.

Därför rubriken på den här artikeln: Vart är vi på väg?

Björn Törnvall