Sverige, och hela världen, är drabbade av en pandemi. För Sveriges del har det blivit stora påfrestningar för hela samhället. 10.000 människor har avlidit.

Sjukvården går bokstavligt på knäna. Besöksnäringen balanserar på randen av konkurs.

I detta ansträngda läge lägger regeringen energi på lagen om offentlig upphandling.

Inte gällande sjukvården, utan om det uppdrag för viltvård Svenska Jägareförbundet haft sedan 1938, och som till sista kronan bekostats av de avgifter jägarna själva betalar in. Och som internationellt ses som ett föredöme.

Irriterande ordning

För oss som följer Sveriges landsbygdspolitik är dock inte tidpunkten förvånande.

Att den svenska viltvården utförs och betalas av utövarna, utan att de stora naturvårdsorganisationerna får en del av kakan, har länge varit ett irritationsmoment för de senare. Dessutom en fråga som stått på dagordningen för organisationernas politiska gren, Miljöpartiet, sedan flera år.

Förhoppningen var naturligtvis att regeringsbeslutet skulle skymmas av turbulens från pandemin.

Pengar flyttas

Någon kritik mot själva utförandet av viltvårdsuppdraget framförs inte, och om bidrag ens behöver upphandlas är tveksamt.

I stället handlar det uteslutande om att flytta pengar, som betalas av jägare, till organisationer som saknar praktisk möjlighet att utföra det uppdrag pengarna är avsedda för, viltvård.

Vill man ha förändring, vore det lämpligt att alla som vill delta i viltvården också bidrar till finansieringen. Sedan kan olika aktörer söka bidrag eller lägga anbud, om nu detta är så viktigt?

Men det ska i så fall göras vid en lämpligare tidpunkt, och efter sedvanlig utredning, debatt och remissförfarande.

Anders Lindell