I början av september fanns en artikel införd på svenskjakt.se där jag riktade viss kritik mot Sveaskog beträffande deras syn på demokrati och älgförvaltning. Någon vecka senare publicerades ett svar från en Sveaskogsdominerad styrgrupp i det nya älgskötselområdet, Färna i Västmanland.

I sin artikel undvek Sveaskog, på känt manér, att svara på den kritik som min artikel handlade om. Det är ju en taktik som allt oftare används när man får besvärliga frågor eller ställs inför pinsamma fakta.

Min artikel handlade definitivt inte om huruvida stora eller små älgskötselområden är bra för älgförvaltningen,

Ingen kommunikation

Min artikel handlade i huvudsak om två saker. Den viktigaste var det sätt som det statliga bolaget Sveaskog drivit igenom bildandet av ett nytt älgskötselområde. Man har över huvud taget inte haft någon kommunikation med de fem skötselområden som drabbats, varav två slagits sönder helt och nu är avregistrerade.

De stadgar som gällde i skötselområdena och som reglerar rutinerna för vad som gäller när en markägare vill dra ur sin mark ur området har helt ignorerats av Sveaskog som menar att ”stadgarna är något för er, de gäller inte för oss”.

Inte en jägare

Man har tidigt gått ut och sagt att i det nya skötselområdet ska det inte väljas någon styrelse, utan en tjänstemannastyrgrupp ska helt bestämma. Något medinflytande är det inte fråga om. Man kommer osökt att tänka på det styrelseskick som råder i vissa länder öster om oss.

I den styrgrupp på fyra man som man nu tillsatt är två tjänstemän från Sveaskog och två representanter från andra stora markägare. Inte en jägarrepresentant så långt ögat når.

Man undrar var den samverkan mellan markägare och jägare är, som det så vackert talas om i förarbetena till lagstiftningen om Den nya älgförvaltningen och i överenskommelsen mellan bland andra Sveaskog och Jägareförbundet i det så kallade Handslaget.

Ignorerat sjunkande siffror

Den andra delen av min kritik handlar om bristerna i den älgskötselplan som Sveaskog nu drivit igenom och som innebär att man bryter nacken av en älgstam som i dessa vargtäta områden redan är i kris. Lyckligtvis har nu även EU uppmärksammat vad som håller på att hända med den svenska älgstammen.

I planen har man kraftigt övervärderat vinterstammen på älg trots att spillningsinventeringen visar på 25 procent mindre vinterstam.

Vidare har man inte tagit tillräcklig höjd för den höga vargpredationen, vi rör oss nämligen i en del av Sveriges vargtätaste område.

Man har också helt ignorerat en under flera år sjunkande älgobs samt sjunkande avskjutning. Allt för att nu i sin plan kunna dubblera avskjutningen i ett område som 2018, alltså för ett år sedan, fick direktiv från länsstyrelsen att revidera avskjutningsplanen och sänka avskjutningen.

Det hela förvärras naturligtvis också av att av de vuxna älgar som ska fällas ska 60 procent vara hondjur.

Men det är klart att om man har den inställning som Sveaskog har, att sjunkande älgobssiffror, sjunkande avskjutningssiffror och spillningsinventeringar inte är något att bry sig om, ja då är det mesta möjligt. Dessutom säger man att vargfrågan är ”en annan sak”.

Mot förvaltningsplanen

Trots dessa uppenbara brister i planen har nu länsstyrelsen, den 13 september, gått Sveaskog till mötes och fastställt planen.

Motivet till detta uppger man bland annat är att älgförvaltningsgruppen med hjälp av ordförandens utslagsröst tillstyrkt planen. Samtliga tre jägarrepresentanter i gruppen reserverade sig givetvis mot tillstyrkandet.

Här infinner sig nu den lustiga situationen att förvaltningsgruppen tillstyrker en fördubblad avskjutning, tvärt emot sin egen förvaltningsplan som fastställdes så sent som 2018 av länsstyrelsen.

Den planen har som mål att höja vinterstammen på älg på grund av den täta vargförekomsten. Förvaltningsgruppens handlande borde rimligen medfört att varningsklockorna börjat ringa hos länsstyrelsen.

Sunt förnuft saknas

Man frågar sig hur länsstyrelsen resonerar när man 2018 begär att ett skötselområde ska sänka avskjutningsmålet i sin plan och ett år senare, 2019, fastställer en plan som innebär en fördubblad avskjutning i samma område, men nu i ett skötselområde som helt styrs av ett statligt bolag.

Dessutom agerar nu länsstyrelsen tvärt emot den plan för förvaltningsområdet som man själv fastställde 2018, och som innebär att älgstammen ska öka.

Var finns långsiktigheten, förutsägbarheten, kontinuiteten och det sunda förnuftet?

Ytterligare en fråga som infinner sig i sammanhanget är vem det är som i realiteten har ansvaret för och styr älgförvaltningen i länet.

Är det länsstyrelsen eller Sveaskog med stöd av en oenig förvaltningsgrupp?

Som att kissa i byxorna

I och med bland andra Sveaskogs agerande i det här fallet har olyckligtvis polariseringen mellan markägare och jägare ökat drastiskt. Kan det vara så enkelt att en bättre samverkan och dialog mellan jägare och markägare hade bidragit till att undvika detta? I stället för att som Sveaskog säga till en representant för ett av de drabbade skötselområdena att ”vi behöver inte ha någon dialog med er”.

I och med detta inlägg är mitt bidrag i den här debatten avslutat.

Det som däremot fortsätter är att noggrant följa utvecklingen i Färna älgskötselområde de tre närmaste åren där man första året med hjälp av avlysningsjakt sannolikt kommer att nå näst intill avskjutningsmålen, eftersom man då kommer att tära på kapitalet.

Men vad händer sedan? Kanske kan man jämföra Sveaskogs älgförvaltning med att kissa i byxorna – det blir varmt i början men sedan blir det kallare.

Claes Johansson