Sveriges riksdag har gång på gång genom så kallade tillkännagivanden uppmanat regeringen att återinföra tjänstemannaansvaret och inrätta en viltmyndighet. Dessa tillkännagivanden har tillsammans med fler andra staplats på hög utan åtgärd.

Vi är nu på väg att få en ny regering med en ny statsminister som i egenskap av finansminister deltagit i nonchalerandet av riksdagens beslut.

Det är illavarslande för Sverige att landets högsta beslutande organ riksdagen inte fungerar bättre.

Viktigt val

Inom kort ska vi välja nya riksdagsledamöter. Låt oss då välja sådana som inte accepterar att riksdagsbesluten nonchaleras så som skett de senaste åren.

Det är anmärkningsvärt att riksdagsledamöterna inte reagerat kraftfullt, när resultatet av deras arbete helt nonchalerats av sittande regering.

Endast en dryg handfull ledamöter från M, KD, C och SD försöker stå upp för riksdagsbesluten. Nu senast de två liberalerna Jakob Olofsgård och Elise Backman, i debattartikeln ”Riksdagsbeslut om vargen måste följas”.

Aktivistiska tjänstemän

Utöver regeringens nonchalanta inställning till riksdagens beslut, har vi också i flera myndigheter – exempelvis på Naturvårdsverket, Åklagarmyndigheten, Polisen och länsstyrelserna – tjänstemän som agerar som vore de aktivister inom många mer eller mindre kriminella grupperingar.

I debattartikeln hänvisar de båda liberalerna till beslutet från 2013 gällande GYBS (gynnsam bevarandestatus), för varg i Sverige till 170–270 vargar.

Man ska då komma ihåg att forskarna iförde sig både hängslen och svångrem, genom att mer än fördubbla MVP (Minimum Viable Population – minsta livskraftiga population) , från 40 till 100 vargar, och för att vara på säkra sidan höjde till 170–270 som förslag på GYBS. Alltså mångfaldigade säkerhetsmarginaler.

Höjt referensvärde

Dessutom vågade inte regeringen själva ange ett referensvärde utan överlät till Naturvårdsverket att ange detta. Myndigheten som fortfarande lever i Anders Bjärvalls anda (en av initiativtagarna till Projekt Varg) beslöt naturligtvis att välja högsta möjliga, det vill säga 270 vargar.

Helt utan bemyndiganden, men i aktivistisk anda, har Naturvårdsverket senare höjt referensvärdet till 300 vargar. En obetydlig höjning som dock klart visar på ambitionerna.

Efter förra årets ”felräkning” på underlaget inför besluten om licensjakt, förefaller det som om man nu avser lägga sig på 400–450 vargar, eftersom inte minsta antydan till att inför nästa licensjaktbeslut rätta till felberäkningens följder.

Utebliven vargförvaltning

Även om södra Sverige på senaste tiden drabbats av vargens förödande inverkan för lantbruk med tamdjur och för löshundsjakten, är det fortfarande tre landskap som bär den största bördan – Värmland, Dalarna och Gävleborg.

Värmland har både störst och längst erfarenheten av varg. Trots det har man inte lyckats implementera en vargförvaltning värd namnet i länet.

Vi har stundtals tre revir i jaktområdet för ett jaktlag, vilket gör löshundsjakt omöjlig att bedriva. Vi har drabbats av en dödad jakthund trots stor försiktighet att släppa hund om vi befarar varg i området.

Total förlamning

Jag fick i uppdrag av vår lokala viltvårdsområdesförening att undersöka varför vi inte fick till stånd en rovdjursförvaltning i gränsområdet mot Norge.

Uppdraget ledde till många och märkliga turer och en inbjudan till landshövdingeresidenset. Ett i och för sig trevligt möte, men totalt resultatlöst.

Landshövdingens påstående att de bedriver framgångsrik förvaltning möttes av mitt förslag att skilja nuvarande befattningshavare från sina uppdrag och anställa några som vet vad adaptiv förvaltning innebär.

En dialog med nuvarande landshövding slutade med samma nedslående resultat, och med samma förslag från min sida att anställa handläggare som förstår innebörden av förvaltning.

Om älgförvaltningen skulle fungera lika dåligt skulle problemen med betesskador vara förödande.

Man kan säga att handlingsförlamningen vad avser rovdjursförvaltning inom länsstyrelsen är total.

KG Westerberg