I skuggan av det fruktansvärda dådet i Örebro vill jag skriva några rader.

Jag vill även poängtera att jag, trots att jag är aktiv politiker inom Moderaterna, inte ser denna text som något som ska blidka vissa väljargrupper. För det är frågan alltför viktig. Det är problemet som ska lösas, det är människor med problem som ska ha hjälp – inte en jakt efter kryss på en valsedel!

Det jag dryftar här kan tyckas irrelevant när så många liv brutalt har släckts och sorgen samt chocken länge kommer att sitta kvar i Sverige, framför allt i staden Örebro.

Välkänt vapen

Jag och många med mig har reagerat på regeringens hastiga utspel om snabba åtgärder för att förhindra att liknande hemska händelser inträffar igen. Jag syftar då på det som kommunicerats angående ett förbud mot det halvautomatiska vapnet AR-15.

Jag tänker inte gå alltför djupt in på det specifika vapnet, mer än att det är ett av flera fabrikat som tillverkar halvautomatiska kulgevär – dessutom en produkt som inte ens användes vid dådet i Örebro.

I stället var det ett helt annat vapen, ett välkänt fabrikat inom jakt- och skyttekretsar tillverkat av Browning – en av världens äldsta och största vapenfabrikanter.

Alla vapen

Beslutet som regeringen nu verkar vilja ta och som jag beskriver här ovan, är inget annat än ren symbolpolitik. Det kommer inte att ha någon som helst betydelse för om något liknande skulle kunna hända i Sverige igen.

Att förbjuda ett vapen på grund av dess militära utseende och påstådda farlighet är nonsens. Alla vapen härrör från militär utveckling – inte bara AR-15, som enligt uppgift inte ens används inom militären.

Däremot finns exempelvis de klassiska repetergevären från Mauser, såsom M98, som tillverkades i 100 miljoner exemplar. Ett vapen som användes under de båda världskrigen, då 80 miljoner människor dödades.

Dessa gevär, med sin oerhört höga kvalitet, används än idag civilt – jag har själv ett. De har en tydligt militär bakgrund.

Hamnar helt fel

Trots att jag är aktiv politiker och medlem i ett av regeringspartierna anser jag att man här ägnar sig åt symbolpolitik. Anledningen kan vara att förekomma oppositionen och att visa handlingskraft, men här hamnar man helt fel.

Man måste vända blicken mot personen som begår detta hemska brott – det är den psykiskt instabila individen som är roten till problemet. Om han inte använder ett skjutvapen, gör han det med något annat tillhygge.

Sveriges legala vapenägare är några av de mest kontrollerade individerna i landet, för att inte säga världen. Inte bara genom den rigorösa prövningen vid en licensansökan, utan också genom kontinuerliga kontroller.

Läkare måste rapportera

Varje natt, året om, samkörs vapenregistret med brottsregistret och eventuella nytillkomna domar kan leda till en omprövning av vapeninnehavarens lämplighet.

Det handlar inte bara om våldsbrott utan även om exempelvis fylleri, droger, trafikbrott och ekonomiska brott.

Läkare är dessutom skyldiga att rapportera om psykisk ohälsa, drogmissbruk eller andra faktorer som kan tyda på olämplighet att inneha vapen.

Ge möjlighet

Det är här min tanke kommer in:

Om du begår ett brott, avtjänar ditt straff och sedan visar att du har anpassat dig till samhället och ångrat ditt tilltag, kan du ansöka om vapenlicens på nytt. Du genomgår samma procedur som tidigare och kan, om du anses lämplig, beviljas licens igen.

Däremot, vid psykisk ohälsa är det i stort sett omöjligt att få tillbaka sina vapen, trots att man kan ha blivit friskförklarad av läkare.

Det vi måste fokusera på är att ge människor en möjlighet att återfå sina vapen när de har tillfrisknat.

Rädd för konsekvenser

Om du exempelvis diagnostiseras med en depression – även om den beror på att du ”gått in i väggen” – kan ditt liv som jägare vara över.

I nuläget undviker antagligen många att söka hjälp just av den anledningen. För många är jakten den bästa, kanske den enda, formen av rekreation.

Om man vet att man riskerar att bli fråntagen denna livskvalitet för lång tid framöver eller rent av för alltid, drar man sig för att uppsöka vården för att få den hjälp man behöver.

Man kanske vill ta sitt ansvar – men avstår, av rädsla för konsekvenserna.

Man gör som många män gör när de mår dåligt – man håller käft…

Det är här vi ska åtgärda problemet. Inte genom att bedriva symbolpolitik.

Bengt Stor
Rättvik