Det löd rubriken på Svensk Jakts förstasida ett sommarnummer för några år sedan. Man ska nog vara jägare för att uttala något sådant.

Jag ser aldrig några råttor. Därför måste de väl vara utrotningshotade? Och för att jag tror att de är utrotningshotade ska jag strida för att inte en enda råtta ska behöva dö. 

Den rovdjurspolitik som alliansen bedrivit är möjligen något som de är stolta över, men det är knappast den stabila politik de påstår. Det skriver riksdagsledamöterna Stina Bergström och Emma Nohrén (MP) i en replik på Ulf Bergs (M) med fleras inlägg ”Alliansens rovdjurspolitik enda alternativet”.

Alla har vi olika åsikter om vargjakten, om och hur vargen ska jagas är en sällsynt infekterad fråga. Men oavsett vad man tycker om den så borde det vara självklart att frågan ska fortsätta vara en svensk angelägenhet. Om detta borde det finnas ett svenskt koncensus. 

Naturvårdsverkets viltstrategi som presenterades under Almedalsveckan har förutsättningar att nå framgång. Tyvärr har ordet jägare i stort sett utelämnats i strategin.

Inom Norra Yxningens älgskötselområde ser vi med oro på älgskötselområdenas framtid, med tanke på relationen mellan skötselområden och licensområden. Tvärt emot de intentioner som gällde vid införandet av det nya älgjaktsystemet, finns det tendenser att jaktlag vill bryta sig ur och bilda licensområden.

Det blir allt mer uppenbart att den rödgröna regeringen inte klarar av att sköta rovdjurspolitiken på ett trovärdigt sätt. Miljöminister Åsa Romson har kritiserats av Konstitutionsutskottet för sina uttalanden om licensjakt på varg, och fem viktiga organisationer bojkottar regeringens nytillsatta vargkommitté. 

Återigen ifrågasätter EU rovdjurspolitiken som beslutats i Sveriges riksdag. Nu väntar vi med spänning på vad regeringen Löfven tänker svara. Socialdemokraternas ståndpunkt i frågan, tillika Sveriges riksdag, eller Miljöpartiets?

Jakten och jägarna verkar vara utsatta för något som i det närmaste kan liknas vid en hetsjakt från olika håll, och tycks vara ett lovligt byte för vilka ”jaktmetoder” som helst.

Efter tre dagar på Öster Malma och med den teoretiska delen av jägarexamen avklarad, står det klart för mig vilken positiv kraft Jägareförbundet och jägarna kan vara i klimatfrågan. Men också att klimatfrågan är en överlevnadsfråga den svenska jakten.

För några dagar sedan avslutade jag min 23:e jägarskola. Cirka en tredjedel av cirklarna har skett mot Studiefrämjandet och resten mot Vuxenskolan. Jag har värvat hundratals nya medlemmar till Jägareförbundet. Ändå har jag fått rött kort av förbundet.

Jag är medlem i en jakt- och sportskytteförening som är helt beroende av de 600 medlemmarnas delaktighet och arbete för att driva verksamheten. Som alla vet är det ett fåtal som ställer upp när det gäller arbete, de tror det räcker med att betala en liten medlemsavgift. Och så är det ju i alla föreningar, mer eller mindre.

Regeringens hantering av rovdjurspolitiken går att jämföra med att spela sällskapspel med nioåringar. Reglerna ska ändras hela tiden för att passa den situation som nioåringen just nu upplever.

Plast i naturen vill vi helst undvika. När jag började jaga på 50-talet så var hagelpatronernas förladdning gjorda av filt eller papper. Naturliga material som inte syntes och som förmultnade med tiden.

Regeringen talar ofta och gärna om vikten av ekologisk balans, men tydligen gäller detta bara på land. För samtidigt som vi är överens om att förvaltningen av vildsvin, rådjur och älg ska vara noga kontrollerad tillåts de svenska sälarterna gråsäl, knubbsäl och vikare att sprida sig närmast okontrollerat. 

Som kretsordförande får jag många samtal om vilt. Jägarna är glada över stora viltstammar, medan markägarna är olyckliga över viltskadorna. Det är ingen bra utveckling. Jägare och markägare måste samarbeta om framtidens viltförvaltning.

I dagsläget är det lite lugnare i vargdebatten. Licensjakten på 44 djur är lagd till handlingarna och glädjande är att politiker börjar höras mer i debatten. Man talar nu om en riktad selektiv jakt på varg. Detta låter ju bra, men ännu har Högsta förvaltningsdomstolen inte sagt sitt.

Varför ska handläggningen av vapenlicenser behöva ta så lång tid? Rimligtvis borde det räcka med några knapptryck för att licensen ska vara klar.

Slutreplik från Inge Brorsson i debatten om valberedningens förslag till nya styrelseledamöter i Svenska Jägareförbundet.