Vilda djur är inte skadedjur men de kan bli för många och orsaka stora skador. Företrädare för Jägareförbundet som ryggmärgsmässigt tonar ner problemen hjälper varken jägarna eller viltet.

Ingen kan undgått den debatt som pågår mellan storskogsbruket och jägarna när det gäller förvaltningen av vår älgstam. Jag är bekymrad över tonfallet från storskogsbruket mot oss jägare. Allt oftare pratar nu jägarna om en jaktstrejk.

Vad har myndigheterna för planer om det som inte ska hända ändå händer? Vad gör man om ett eller flera barn attackeras och dödas av varg?

Jag blev mycket förvånad över debattinlägget Jaktens tävlingssäsong har startat, särskilt angående kritiken mot jaktprov vi har med våra hundar.

I de sociala medier som många jaktutövare deltar i pågår tävlingsverksamhet i något som är lika omöjligt att tävla i som musik, nämligen jakt.

När skarven etablerar sig på en ö blir den förstörd för den enskilde markägaren. Vederbörande kan inte längre utnyttja ön vare sig för bad, jakt, eller annan verksamhet. Staten borde ersätta markägaren för skadorna som skarvarna orsakar.

Den växande vildsvinsstammen i Sverige orsakar skador för mångmiljonbelopp varje år, vilket är förödande för lantbrukare och andra näringsidkare på landsbygderna. Många fler vildsvin måste skjutas, och Kristdemokraterna vill underlätta vildsvinsjakten.

Viltforskaren Carl-Gustaf Thulin, som bland annat skrivit debattartikeln Jägaren – en sista bastion för viltet på svenskjakt.se, är värd all heder. Han verkar vara en av få som offentligt försvarar viltet mot de viltfientliga ”talibanerna” i LRF och i Skogsbolagen. 

Måndagen den 9 oktober börjar älgjakten i södra Sverige. Tiotusentals jägare söker sig ut i skog och mark denna vecka. Flera av dessa jägare har, liksom jag, barn i skolålder. Men på godtyckliga grunder får inte alla barn ledigt.

Antalet kvinnor som löser jaktkort har de senaste 20 åren ökat med över 60 procent. Jakten är jämställd med lika villkor oavsett kön, det gillar vi på Moderatkvinnorna. Intresset för jakt ökar, något som bidrar till att bevara landsbygden.

Statliga ägda skogsbolag och statliga myndigheter som kampanjar mot älgen borde kunna hålla sig till sanningen, skriver företrädare för Svenska Jägareförbundet.

Att få träna en älghund innan jakten börjar är mycket viktigt för hundens utveckling. Risken är stor att älgar som gått igång skjuts, och då präglas inte den viktigaste förmågan hos våra älghundar – att kunna ställa viltet.

I ett debattinlägg på Svensk Jakt anför Stefan Persson, ordförande för Svenskt Viltkött, att de önskemål som Jägareförbundet har på en smidig och effektiv samt kostnadseffektiv hantering av skjutna vildsvin redan idag är till fullo tillgodosedda. Så är tyvärr inte fallet.

I svaret på debattinlägget ”Jägareförbundets kampanj riskerar människors hälsa” beskrev förbundet vilken ordning man vill ha för att jägare ska kunna sälja vildsvinskött direkt till konsument. Vi konstaterar att deras önskemål är uppfyllda.

De siffror som presenterades på Nationella rovdjursrådet kom inte från Viltskadecenter, utan inhämtades direkt från DNA-labbet av en tjänsteman på Naturvårdsverket. Det skriver Inga Ängsteg vid Viltskadecenter, i en kommentar till Svensk Jakts artikel ”Varginventering: från ”ingen aning” till glasklara siffror” – och får svar direkt av Svensk Jakts chefredaktör Martin Källberg.

I debattartikeln ”Några råd om älgförvaltning till Holmen och Sveaskog” kritiserar Calle Franklin Holmen och Sveaskogs agerande kring jaktfrågor i Lycksele. Han ifrågasätter även de beräkningar som görs kring älgstammens storlek och dess skador på skogen. Men älgstammen är stor och skadorna på skogen omfattande.

Skogsbruket har förmodligen rätt i betesskadornas storlek. Äbin-inventeringar görs på bolagsskogar i huvudsak.

Calle Franklin skapar med rubriken i sin debattartikel ”Några råd om älgförvaltning till Holmen och Sveaskog” en förväntan hos läsaren att få vägledning i hur älgförvaltning ska gå till. Vi vill bidra till artikeln med några rekommendationer till älgförvaltningen.

I Lycksele har samtalsklimatet mellan jaktvårdskretsen och de stora skogsbolagen inte alltid varit på topp. Men jag tror att vi hade ett bättre samtalsklimat för tio år sedan än vi har nu. Nu pratar vi om och inte med varandra.