Att försöka hitta sunt förnuft och vett och sans är som att leta efter en nål i en höstack i dagens Sverige. Bidragen från det offentliga till alla ”goda” föreningar måste upphöra snarast, om vi ska ta ner okynnesanmälningar av bland annat skyddsjakt på varg. 

Att hitta sina djur döda och skadade är inget man vill vara med om när man på morgonen tar en sväng i hagen för att se till sina kretter. Men att vi har varg i vårt land är nog något vi får leva med. Att tro att vi skulle få ett vargfritt Sverige är nog en utopi. 

Älgstammen är i djup kris. Älgkalvarna väger allt mindre. De senaste tio åren ser vi i Aneby älgförvaltningsområde en allt brantare nedåtlutande kurva, som avslutas 2022 med att 95 procent av alla kalvar är viktmässigt undermåliga. Då det ser ungefär likadant ut i hela Jönköpings län är sannolikt problemen generella.

Trots semestertider pågår en intensiv debatt om jaktskyttebanor, övningsskytte, inskjutning samt Polisens agerande. Nedan följer tre insändare i ämnet.

Många jaktskyttebanor har fått lägga ner sin verksamhet, vilket innebär långa resor för jägare som vill övningsskjuta på en bana.

Hur länge ska det utredas om vi ska ha varg i landet? Ett rovdjur som bevisligen attackerar tamboskap trots stora viltstammar och förstör möjligheten till bra och sund produktion av mat och öppna betade marker. 

Jägarexamen ska inte vara ett hinder utan en hjälp att ta det samhällsnyttiga steget till att bli jägare. Det innebär inte låga krav. Det innebär endast att de praktiska och teoretiska utbildningarna och proven ska lära ut och mäta det som är viktigt i sammanhanget.

Om bara jaktskyttebanorna har öppet kommer jägarna att ta sitt ansvar och träna på godkända anläggningar.

En jägare som behöver provskjuta sitt vapen måste kunna göra det utan att vara rädd för att Polisen kommer farande med alla resurser de har.

För att få en ålders- och antalsmässig älgstam av hög kvalitet måste länsstyrelsen helt ändra tilldelningen. 

I ljuset av händelsen vid Marvikens kraftverk, där två jägare provsköt sina vapen och senare friades från anklagelserna om grovt vapenbrott, står vi som jägare inför en viktig diskussion. Att inneha en licens och få förtroendet att bruka vapen för jakt och skytte medför ett stort ansvar som inte får underskattas.

I Sveriges televisions nyhetsprogram Rapport fick vi för några kvällar sedan veta att älgstammens minskar dramatiskt i hela Sverige på grund av – kan ni tänka er – varmt väder och torka. Inte ett ord om en alldeles för hög avskjutning eller att vargen i vissa områden tar så mycket älg att stammen inte längre är jaktbar.

Vi behöver förändringar i älgförvaltningen för att säkerställa en hållbar älgstam. Länsstyrelsernas måste bli mer konkreta i sitt arbete med att styra förvaltningen.

Bristen på förtroende för myndigheter är ett vanligt problem i samhället, och jägarkåren är inte undantagen från detta problem. Tyvärr har det uppstått en viss misstro gentemot jägarkåren från allmänhetens sida, som i sin tur har lett till en brist på förståelse för vår verksamhet.  

Rovdjurspolitiken i Sverige börjar lika en fars. När blåbären tryter äter björnen ännu mer älg.

Situationen för älgstammen i södra Sverige är mycket allvarlig. Oavsett älgstammens storlek måste jakten utformas så att den efter jakten består av välväxta, högproducerande älgar och kalvar med goda utvecklingsförutsättningar. För detta krävs nu kraftfulla åtgärder vad beträffar jakten och fodertillgången – uppgifter för jägarna, markägarna och beslutande myndigheter.

Att få sitt europeiska vapenpass förnyat brukar inte möta några hinder och gå snabbt och smidigt. När jag skulle förnya det i år uppstod en byråkratisk vägg att tränga igenom och på jakten i Tyskland kunde jag inte använda mina egna vapen.

Att tro att Jägareförbundet och jägarna ska tillföra något nytt vad gäller förvaltningen av älgen med ytterligare byråkrati är nog bara en önskedröm.

När jag läser debattinläggen i utredningen om fjälljakten blir jag både besviken och arg på förslagen från Renmarkskommitténs ordförande Eric M Runesson.