Jaktvårdskretsarna i Norrbotten oroas av utredningen om ny rennäringslag. Redan i direktiven är det tydligt att utredningen ska tala om hur samebyarna, samt i viss mån även övriga samer, ska få ensamrätt till jakt och fiske och ökad bestämmanderätt över all markanvändning på nästan halva Sveriges yta.

Frågan är inte om rättigheterna ska flyttas eller vilka områden det ska avse utan hur det ska ske. Det är en enorm förändring som skulle påverka väldigt många fler än sameby­medlemmar och övriga samer.

Nonchalerar andra

I direktiven har man helt nonchalerat andra som levt sida vid sida med samerna i hundratals år. Tradi­tioner och kultur är ganska lika samernas, men i andra avseenden också annorlunda beroende på olika sätt att försörja sig i den karga och utmanande miljön.

Jakten, fisket och naturen är ändå lika viktiga och var för bara några generationer sedan helt nödvändiga för överlevnad.

Ren­skötseln är en grundpelare i samisk kultur men det var också mycket vanligt att andra än samer hade egna renar både som dragdjur och för mathållningen.

Drabbat fler

Den diskriminering som drabbat samerna, har i många avseende i motsvarande grad drabbat även andra i landets nordligaste delar.

Ett kollektivt statligt dåligt samvete mot det samiska folket kan inte utraderas genom att de får exklusiva rättigheter, när det samtidigt innebär att andras rättigheter starkt begränsas eller går förlorade.

Man kan inte rätta till gamla misstag genom att begå nya.

En dålig lag

Vi är helt eniga med regeringen att rennäringslagen är dålig. Redan i första paragrafen står det att man i Sverige, baserat på etnicitet och yrkesval, ska ha olika rättig­heter. Vissa rättigheter gäller bara om man är av samisk härkomst.

Något liknande finns inte i någon annan lag i Sverige, som alltid annars är mot­ståndare till att etnicitet ska påverka hur vi behandlas av samhället. Ändå vill man i det här fallet ytterligare förstärka särbehandlingen av folk grundat på härkomst.

Begränsade markägare

Markägare i renskötselområdet är redan begränsade i rätten att bruka egna privata marker i sin näringsverksamhet, samtidigt som samebyarna har rätt att utan kostnad nyttja även privata marker i sin näring.

Samebyn får bygga hagar och byggnader på annans mark om man anser att det behövs för renskötseln. Om det krävs får de också fälla lavträd för att få foder till renarna.

Sameby­medlem­mar får jaga och fiska på privata marker utan att markägaren får ersättning.

Samebyarna nyttjar mark­ägarnas skogsbilvägar i sin näring utan att vara delaktiga i underhållet, vare sig genom arbets­insats eller ekonomiskt.

Störning av renskötseln används ofta som motivering när bygglov nekas även på privata marker, trots att stör­ningen kan ifrågasättas helt eller vara mycket marginell.

Välgrundad oro

Direktiven till utredningen ger välgrundad anledning till oro för att rättighetsför­skjut­ningen ytterligare riskerar att glida över till samernas och same­byarnas fördel, på alla andras bekostnad.

Samebyarna styrs i många fall av några få större renägare eftersom rösträtten är knuten till antalet ägda renar.

Samebyn beslutar själv vem som ska få bli medlem och därmed få rätt till jakt och fiske. Nya medlemmar konkurrerar om renbete, jakt och fiske så det finns därför ett inbyggt motstånd mot nya medlem­mar.

Ett fåtal

Det är en mycket liten minoritet av samerna som är samebymedlemmar med ren­skötsel­rätt och därmed också den jakt- och fiskerätt som följer med enligt rennäringslagen.

Av den lilla minori­teten är det i hela landet bara ett mycket litet fåtal, något eller högst några hundratal individer, som lever på sin ren­skötsel. Därför arbetar många med annat och är därför inte heller aktiva i renskötseln, utan har renar som hobby eller för att behålla anknytningen till kulturen.

Det är tveksamt om dessa egentligen har rätt att kvarstå som samebymedlemmar enligt rennäringslagen paragraf 11, punkten 2, eftersom de övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete.

En orimlig tanke

Utredningen ska föreslå hur, inte om, de rättigheter som samebyarna har i dag ska breddas avsevärt men också ges till alla samer. I det sammanhanget uppstår utmaningen att avgöra vem som är ”äkta” same.

Det är inte möjligt ens om man accepterar teorier som borde vara skrotade efter 1940-talets hemskheter. Samer, kväner, lantalaiset, tornedalingar, svenskar, finnar, norrmän och invand­rare från olika håll i världen har blandats med varandra och är inte möjliga att särskilja.

Inte meningsfullt

Det är inte heller meningsfullt att bygga rättigheter på vilka som fanns i området för mer än 1.000 år sedan. Ingen vet vilka det var och hur dagens människor skulle ha ärvt rättigheter genom århundra­dena.

Om de som var här för 1.000 år sedan har mer rätt till vårt område än de som kom för 500 år sedan, måste dagens invandrare ha ändå sämre rätt. Naturligtvis är det en orimlig tanke i ett demo­kratiskt samhälle.

För kort tid

Vår oro gäller hela utredningen men kanske i första hand den korta tid man gett för det första del­betänkandet. Redan i november 2022 ska man lämna förslag på hur Girjas-domen ska implemen­teras i övriga samebyar.

Det är alldeles för kort tid för ett seriöst arbete om något så här omfattande och så avgörande för väldigt många människor. Resultatet kan också få stora konsekvenser för samhälls­utvecklingen.

Den lagstiftning som ska utredas enligt givna direktiv berör inte bara samer som folk och renskötare som yrkesgrupp. Därför är det häpnadsväckande att bara den samiska delen av befolk­ningen och samebymedlemmarnas näringsverksamhet ges utrymme och möjlighet att direkt påverka utredningen.

Lika för alla

Rättigheter och skyldigheter i Sverige ska vara lika för alla och inte knutna till etnicitet. Samerna erkänns som ursprungsfolk, men även vår historia sträcker sig längre tillbaka i historien än vad någon kan dokumentera.

Det är näst intill omöjligt att med någon säkerhet säga vilket folk som funnits här för tusentals år sedan, hur de levde eller vilka av oss som härstammar från dessa.

Om en grupp får stora fördelar kommer många fler att inse att man också tillhör den gruppen.

Splittrar grannar

Tyvärr finns det en överhängande risk för att de motsättningar som redan finns kommer att eskalera om lagstiftningen ändras i den riktning som direktiven så tydligt pekar ut.

Syftet kan vara gott och grundas i en hel del dåligt samvete, men konsekvenserna blir orimliga och mycket svåra att förutse.

Vi har i alla tider levt med samer och rennäring som en del av vardagen och den samiska kulturen är naturligtvis värdefull och måste bevaras.

Många samer är våra vänner, grannar och släktingar som vi respekterar precis som vi respekterar alla andra. Vi har valt olika yrken men är ändå beroende av varandra för att få samhället att fungera.

Låt inte lagstiftningen splittra grannar, vänner och släktingar.

Lisa Pekkari

Ordförande Kiruna jaktvårdskrets

Rebecca Forsberg

Ordförande Jokkmokks jaktvårdskrets

Krister Iseby

Ordförande Arvidsjaurs jaktvårdskrets

Tomas Boström

Ordförande Älvsby jaktvårdskrets

Pia Bergström

Ordförande Gällivare jaktvårdskrets

Johannes Hansson

Ordförande Luleå jaktvårdskrets

Hans Lövgren

Ordförande Råneå jaktvårdskrets

Lars Lundbäck

Ordförande Kalix jaktvårdskrets

Johan Löfgren

Ordförande Bodens jaktvårdskrets

Göran Rönnbäck

Ordförande Haparanda jaktvårdskrets

Elisabeth Lestander

Ordförande Arjeplogs jaktvårdskrets

Göte Jönsson

Ordförande Överkalix jaktvårdskrets

Andreas Nilsson

Ordförande Piteå jaktvårdskrets

Tage Töyrä

Ordförande Övertorneå jaktvårdskrets

Ingvar Lugnfors

Ordförande Pajala jaktvårdskrets