Under de år jag deltog i förhandlingarna om tilldelningar, efter de samråd som gjorts ute hos jaktlagen, var vi oftast överens. Vi resonerade om faktaunderlag och modeller. I samband med att den nuvarande älgförvaltningen infördes hårdnade dock tonen.

Jag minns särskilt ett välbesökt möte på Hotell Toppen i Storuman. Det var innan det nya förvaltningssystemet sjösattes. Där sa Holmens representant att ”Äbin kommer aldrig att användas som ett mått på älgstammen”.

Skogsstyrelsens Äbin är i dag den enda måttstock som finns på älgstammen. Om inte mått så är det den siffran som uteslutande styr de avskjutningsmål som presenteras.

Halverad älgstam

Vi har nästan halverat älgstammen i Lycksele och betesskadorna ökar. Jag har inte förstått sambandet. Fast det är säkerligen något som någon välutbildad skogsmästare kan förklara.

Jag tror att det stora problemet är det faktaunderlag som används i förvaltningen.

En bonde som har 100 kor i sin ladugård har tämligen bra koll på var de finns och hur många de är. När det gäller älgar i skogen blir det mer eller mindre kvalificerade gissningar och uppskattningar.

De data som presenteras av Svensk Naturförvaltning AB har tidigare betraktats som de riktigaste och vi enades tidigt om att det var de siffrorna som skulle gälla som faktaunderlag.

Nu (eller har väl funnits rätt länge) finns tvivel om både Skogsstyrelsens och Svensk Naturförvaltnings rapporter.

Märkliga siffror

Statistiken från Svensk Naturförvaltning förändras över tiden.

I rapporten ”Älgstammen i Västerbotten Mellersta ÄFO” fanns efter jakt 2013/2014 cirka 5.000 älgar

I nästa rapport, 2014/2015, hade samma stam efter jakt 2013/2014 ändrats till cirka 6.000 djur. I påföljande rapport 2016/2017 hade siffran ändrats till cirka 7.000.

Det är obegripligt att samma ”fakta” kan ändras år efter år. Kolla stapeldiagrammen i rapporterna som finns på deras hemsida så ser du att det är så.

Det finns förmodligen en vetenskaplig förklaring till att siffror kan ändras på detta sätt.

Tacksamma kunder

Skogsbolagen måste börja behandla jägarna som sina kunder. Jägarna är tacksamma kunder som trots att man blir illa behandlade fortsätter köpa ens produkt.

Jag ska jaga i Fäbodlidens jaktlag i höst och det var när jag fick en kopia på deras årsmötesprotokoll som skrivklådan slog till och jag skrev den här artikeln.

Fäboliden var ett av de jaktlag som tog initiativet till Stöttingfjällets älgskötselområde, och nu lämnar man det. Varför?
Den förklaring jag får är att Holmens förvaltningsstil inte fungerar och är olustig. Möjligheterna för jaktlaget att påverka sina avskjutningsmål är obefintliga.

Vidare sa de att de har relativt lite bolagsskog så de vågar lämna. Vågar!? Hur kan man ens uttrycka sig så?

Viltvårdsområde prioriterades

Ett älgskötselområde är en frivillig sammanslutning. Eller?

I inledningsskedet tvingades många jaktlag och viltvårdsområden med mycket bolagsskog in i skötselområden vare sig man ville eller inte. Att lämna dem är inte heller frivilligt.

I ett älgskötselområde hade man upp frågan om områdets framtid på årsmötets dagordning. En representant från Holmen infann sig för ovanlighetens skull, och meddelade innan mötet öppnats att var det så att man avsåg att lämna Stöttingfjällets älgskötselområde skulle Holmen se till att upplösa viltvårdsområdet.

Frågan togs efter det inte upp på årsmötet. Jägarna prioriterade viltvårdsområdet.

Piska och morot

Vilken metod använder Holmen och Sveaskog för att få jaktlagen att fylla avskjutningsmålen? Var är moroten?
Jag tror att ett jaktlag som år efter år piskas till lydnad till slut ger upp. Glädjen att jaga försvinner. Åsnan slutar dra kärran.

Det kan inte vara en normal förvaltningskultur, ens inom Holmen.

Jag tror det saknar motstycke inom någon annan verksamhet i Sverige.

Det finns inget rörelsedrivande företag som på detta sätt får sina kunder att uppföra sig på ett visst sätt.

Möjligen finns det en annan verksamhet. Jägarna är som knarkare. De gör och står ut med vad som helst för att få sig en älg.

Inga enkla mål

Nästa pilsner blir ju att åter försöka komma överens om faktaunderlaget. Ett problem är att det inte finns något enkelt mål uppsatt. Ett enkelt mål som går att förklara för medeljägaren i Lycksele.

Det enda målet som omskrivs är att betesskadorna är för höga och älgstammen måste minska.

Jag har ända sedan jag började i Lycksele jaktvårdskrets förespråkat treårsplaner, med syftet att se om åtgärder av endera slaget ger effekt.

Att plocka ett år och dra slutsatser av det tror jag är svårt när det gäller älgförvaltning. Det är så många svårbestämbara faktorer som spelar in.

Jag hade höga förhoppningar om förvaltningssystemet när det kom, men bolagen tog över och ville ha total kontroll. Och det går väl sådär.

Att flera viltvårdsområden lämnar, eller försöker lämna, älgskötselområden måste vara ett dåligt betyg och leda till eftertanke.

Ljuspunkter finns

Dock finns det ljuspunkter på älgförvaltningshimlen.

SCA:s område Vindelåns älgskötselområde sägs fungera bra och Peter Andersson är lyhörd och respekterar sin motpart.

Jägarna i styrgruppen upplever att de kan påverka och att någon lyssnar.

Det är märkligt egentligen, då det var SCA som tidigt satte upp ett mål med max två procent betesskador. All heder och respekt till Peter Andersson.

Finns det möjlighet att ni, Holmen, Sveaskog och SCA, pratar ihop er i klövviltsgruppen och anammar Peter Anderssons stil att leda arbetet?

Jag tror det vore en väg mot bättre samtalsklimat och förståelse för att fylla avskjutningsmålen.

Calle Franklin

Lycksele