Vi som följt det så kallade Västmanlandsfallet, som snart visade sig inte vara annat än en myndigheternas vendetta mot Karl Hedin, har länge förundrats över hur Polisens artskydds- och kulturarvsbrottsgrupp tillåtits agera. Synbarligen bortom all sans och balans.

Vi har läst deras tidigare huvudvittnes, ”den trovärdiga källan”, upprepade brev till miljöåklagaren Lars Magnusson, där hon beskriver hur illa, märkligt och rättsvidrigt hon och hennes barn har behandlats och fortfarande behandlas, av olika poliser i denna specialgrupp.

Vi har förfärats över miljöpolisernas sätt att missbruka det förtroende att förvalta samhällets våldsmonopol, som vi givit dem, om vi får tro vad deras tidigare huvudvittne skriver i sina brev.

Kritik tystas

Vi har sett hur centrala delar av rättssystemet, som till exempel Riksåklagaren, bagatelliserat i polisanmälan framförd berättigad kritik av uppenbara lagöverträdelser av miljöåklagare, tingsrättsdomare och allmänna ombud.

Vi har sett hur myndigheterna tystat besvärande kritik genom att låta en chefsåklagare inom särskilda åklagarkammaren öppna en förundersökning – skenbart för att undersöka en av miljöåklagaren själv påtalad uppenbar förvanskning av bevis – för att efter bara ett par dagar lägga ned ärendet med motiveringen att ingen gjort något fel.

Hur kunde då bevisförvanskningen alls ha uppkommit?

Förvanskade bevis

Vi har sett en miljöåklagare som sannolikt hela tiden varit väl medveten om att bevis förvanskats. Som med hjälp av dessa ändå hållit Karl Hedin häktad under fulla restriktioner och som upprepat vägrat låta honom få tillgång till den olagligt åtkomna inspelningen av hans samtal med systern.

När åklagaren riskerade att behöva lämna över inspelningen till Svea hovrätt ändrade han misstankarna som riktades mot Karl Hedin. Nu var han inte längre misstänkt för att han skjutit en varg, utan för att han hade tänkt att göra det. Karl Hedin blev emellertid inte ens delgiven dessa nya misstankar, utan fick veta detta via media.

Sanslöst övervåld

Vi trodde att detta var något av ett rekord i exempellöst makt- och myndighetsmissbruk, tills vi fick läsa om vad som nyligen hände i ännu ett påstått jaktbrottsärende i Dalarna.

Där släpptes den regionala insatsstyrkan lös på misstänktas familjer, kvinnor och småbarn, som givetvis chockades svårt av det sanslösa övervåldet.

När detta onödigt brutala övergrepp förtjänstfullt togs upp och beskrevs på svenskjakt.se blev det tydligt för ledningen i Polisområde Bergslagen att man nu ”skitit i det blå skåpet”. Då fann man på att anmäla sitt tilltag till särskilda åklagarkammaren för att få agerandet utrett.

Troligen används samma taktik för att lägga locket på och försöka tysta den växande kören av kritiska röster, som vi såg i ärendet om bevisförvanskningen mot Karl Hedin.

Hur har vi råd med klavertrampen?

Mycket talar för att det redan hårt ansträngda förtroendet för rättsväsendets olika myndigheter nu skadas ännu värre, av ännu en rättsskandal med ursprung i påståenden om att varg har jagats och dödats illegalt.

Hur har vi råd med dessa klavertramp och detta resursslöseri när säkerheten för medborgarna på grund av bristande resurser inte kan garanteras på gator och torg?

Vilka Prussiluskor till ansvariga chefer låter dessa Kling och Klang-kopior till poliser hota kvinnor och barn med sina automatvapen?

Hur kan detta gravt politiserade agerande i jaktbrottsärenden få lov att fortsätta?

Vem ansvarar för de drakoniska straffskalor för jaktbrott, som strider mot det allmänna rättsmedvetandet?

Vart är vi på väg i Sverige, när vi jagar jägare med insatsstyrkor utan hänsyn till kostnader och samtidigt inte har resurser till att städa upp i de maffialiknande syndikaten i städernas förorter?

Björn Törnvall

Medförfattare till boken Maktmissbruket