Sara Danius var en av få som höll på moral och etik när det stormade som värst kring Svenska Akademien. Jag blev därför inte alls förvånad när jag fann att hennes essä Husmoderns död från 2014 satte ord på det jag och många andra jägare upplever i mötet med samhälle och medmänniskor.

Danius sätter fingret på samhällets råvarumässiga sterilisering och genom det dess distansering från naturen. Hon gör det genom en jämförelse av 1960 och 2010 års utgåvor av Bonniers kokbok.

Borta som slaktare

Sara Danius skriver:

”Husmodern härskade inte över paradiset. Hon härskade över Hades. Borta är inte den ömma, bullbakande och saftkokande kvinnovarelsen. Borta är husmor som slaktare. Lieman. Tortyrmästare. Borta är hon som fulländade konsten att skilja mellan liv och död. Borta är hon som höll i förskäraren. Kort sagt: samtidens svenska kök lider inte brist på kvinnliga dygder. Tvärtom. Det svenska köket har förlorat i manlighet. Och inte nog med det. Under tiden har vi blivit en nation av saktmodiga hycklare.”

Färdiga filéer

Det är en rejäl omsvängning hon sammanfattar i citatet ovan. Det hela exemplifieras på ett närmast övertydligt vis.

I 1960 års kokbok beskrivs ingående hur haren flås och styckas, något som är helt borta i 2010 års kokbok där harfiléerna köps färdiga och styckningen hittas först i speciallitteratur för jägare.

1960 års husmor klyver den levande hummern för att laga hummergryta, medan hemmakocken 2010 sänker hummern med huvudet före i kokande vatten om den nu inte köpts fryst och färdigkokt.

1960 beskrivs hur ålen ska spikas fast när den ska flås och att man inte ska tveka trots att den slingrar sig. I dagens kokbok finns inga ålrecept.

Långt från råvaran

Dagens kokboksläsare befinner sig med andra ord lika långt ifrån råvaran som Naturskyddsföreningens kansli gör från de vargar de vurmar för.

Ta er gärna tid att läsa Sara Danius essä. Det är hård civilisationskritik, samtidigt som det är en underförstådd hyllning till jägarkåren.

Leif Häggström