Landshövdingen i Gävleborgs län, Per Bill, skriver som svar på det öppna brevet från Jägareförbundet angående jakt på varg att en av förutsättningarna för att licensjakt ska tillåtas, är att jakten inte ska försvåra upprätthållandet av artens gynnsamma bevarandestatus.

Enligt er redogörelse från senaste inventeringsperioden för mellersta rovdjursförvaltningsområdet finns 328 vargar, minsta antalet ska vara 285.

Vidare framhåller landshövdingen att man i det beräknade uttaget även behöver ta höjd för kommande behov av skyddsjakt. Hur många skyddsjakter har beviljats under senaste året och är det detta antal som länsstyrelsen använt i beräkningen?

Människors inflytande saknas

Hur har länsstyrelsen räknat fram siffran för den buffert som behövs för att undvika risken att den naturliga dödligheten driver stammen under gynnsam bevarandestatus, GYBS?

Jägareförbundet framhåller i sitt brev att det är av största vikt att det är de människor som får leva med vargproblemen som får det avgörande inflytandet på besluten.

Per Bill skriver att länsstyrelsens beslut är baserade på de regler och förordningar som de har att tillgå. Märkligt att inte länsstyrelsen har tillgång till riksdagsbeslutet om 170–270 vargar, samt till EU:s art- och habitatdirektiv som säger att rovdjursförvaltningen ska ta socioekonomiska hänsyn?

Länsbornas problem

Jobbar en landshövding bara som handläggare som följer regler och förordningar (i varje fall dem han finner tillämpliga)?

Har inte människorna i Gävleborgs län rätt att kräva av sin landshövding att han ser till länsbornas problem och försvarar deras intressen?

Per Bill ger rådet till den som vill påverka lagar och förordningar att agera aktivt.

Har han själv gjort några ansträngningar i den vägen eller är han nöjd med sakernas nuvarande tillstånd?

Ingen bättring

Landshövdingen skriver att det är lätt att bli vilse bland de olika siffror och nivåer som anges i debatten.

Det är uppenbarligen just vad som skett bland våra beslutsfattare.

Ingen bättring är att vänta så länge de ägnar sig åt siffror och nivåer i stället för att sätta sig in i hur vargproblemen ökar på den svenska landsbygden.

Göte Lindgren

Uppsala