Jag hör er inte – småviltjägare

På kretsmötena här i Pajala är det bara älgjakt på längden och tvären som avhandlas. Nämner man något annat så blir man nertystad.

Man kan ju misstänka att det inte är jakten i första hand, utan den där köttbiten, som är incitamentet. På den lokala skjutbanan är man utkastad till förmån för en inbördes beundrande kompisklubb med framtida älgjägare.

Då jag har varit en flitig lerduveskytt både som sport och övning för småviltjakt var jag inte intressant att ha med.

Stängd dörr

Den anbudsjakt som bedrivs på bland annat allmänningsskogarna gör att det inte finns block med den biotop som jag önskar för harjakt, alltså är ännu en dörr för småviltsjakt stängd.

När jag flyttade hit för drygt 30 år sedan var det lätt att få den jakt man önskade.

Jakten har varit en viktig faktor här men nu är det helt tvärtom. Det är lättare att hitta jaktmöjligheter i södra Sverige med ökade stammar av diverse vilt.

Pengar styr

Här i norr ska man inte hålla på med jakt om man inte har den där stora köttbiten framför ögonen. Pengarna styr också – då det är, eller har varit, mycket pengar i älgjakten.

Men det är inte lika lätt att få betalande från södra Sverige längre, i takt med att bolagen skjuter ner älgstammen.

Patrik Ivarsson

Pajala