Älgens födoval och skogsskador är ingen ny problematik, åtminstone förr med tragiska konsekvenser. Foto: Kjell-Erik Moseid
När skogsbolagen tar bort älgens naturliga födoresurs betar den självklart tall. Så är det nu och så var det förr. Jag minns 1950-talets älghat som var ett resultat av att skogsbruket förgiftade lövskogen med hormoslyr. Skogsarbetarna som besprutade lövsly och fickade lövträden, ja de dog.
Som 78-årig gubbe har jag ett minne av 1950-talets älghat från skogsbolagens sida.
Vi befinner oss i sydvästra delen av Gästrikland, närmare bestämt i byn Hade vid stranden av Dalälven, på sydsidan. Även kallad Utomälven.
Skogsbolaget är Kornäs AB, Gysinge bevakning.
Perioden är senare delen av 50-talet, då ett påbud kom från de styrande om att allt löv skulle utrotas. Detta verkställdes med stor frenesi.
Korsnäs skogsarbetare utrustades med ryggsprutor med växtgift för att bekämpa lövslyet. De vuxna lövträden skulle fickas.
För att ficka användes speciella yxor som var konvexa i bladet och med spår i, som skulle underlätta växtgiftet att rinna in under barken.
Trädets storlek avgjorde hur många hugg som behövdes för att få avsedd effekt. En normalstor björk med 20–25 centimeter i diameter erhöll tre hugg jämnt fördelade runt stammen, där man med typ en vanlig oljekanna sprutade in växtgiftet hormoslyr.
Detta pågick under ett antal år och resultatet blev inte helt överraskande stora skador på tallungskogen. Något som var självklart eftersom nu började lövet tryta som älgens näringskälla.
Men skam den som ger sig. Självfallet skulle nu älgstammen decimeras. Något som också gjordes.
Med dåtidens undermåliga arbetsskydd blev det också andra konsekvenser. Se framför er gubbarna som utförde jobbet. De gick i sina overaller indränkta med hormoslyr, som blev så stela av växtgiftet att de stod för sig själva. Arbetaren som satt på en stubbe med smörgåsen i handen och mjölk att släcka törsten med, utan möjlighet till att tvätta av sig skiten.
Men så blev de inte gamla heller.
Vid den här tiden hade jag flyttat hemifrån och vid mina samtal med min mor berättade hon om att nu har den och den dött en för tidig död. Varför? Ja, du vet, de gick med sina sprutor och fick i sig giftet.
Så var det på den tiden, för 60–70 år sedan. Att ifrågasätta om det var giftigt eller inte var inte tänkbart. Bolaget var enda arbetsgivaren, många bodde också i bolagets bostäder. Med andra ord var de därmed tämligen utlämnade: gör jobbet eller flytta!
Det är nu inte så många som lever och som minns detta hemska. Därav mitt beslut att nedteckna dessa rader. Om det nu har någon betydelse.
Sven-Erik Palm
Skriv en insändare – högst 3 000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till
debatt@svenskjakt.se
Tänk på att uppge namn och adress, oavsett hur du signerar insändaren.
Svensk Jakt publicerar normalt sett inte debattinlägg som publicerats av andra tidningar.
För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.
Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.
Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.
