Ingen som färdas längst vägnätet i Norrlands inland kan blunda för den förändring som landskapsbilden genomgår. En stor del av det som tidigare benämndes som skogsmark med fler än ett trädslag har genomgått en snabb omställning till en renodlad, gles och hårt röjd och gallrad tallplantage, närmast helt utan inslag av löv, gran, ris och underväxt.

En del av anledning till att Äbin-resultatet i Malå sticker ut kan vara att i motsats till andra inlandskommuner är det FSC-certifierade storskogsbruket totalt dominerande vad gäller markinnehavet. En siffra har nämnts är att den privatägda arealen i Malå endast ligger på runt 30 procent.

All naturligt bete bortröjt

Ungskogen som ägs av Sveaskog är cirka 20 hektar stort och ligger i Malås norra del. Där fanns betesskador inför röjningen och det återfinns på en hårt nyttjad älgpassage i Skellefteälvens dalgång som älgar alltid har nyttjat, eftersom snödjupet alltid är förhållandevis lågt i detta område.

Ungskogen röjdes, eller snarare toppades, hösten 2018. Sättet att röja bekräftar inriktningen mot ett renodlat plantageskogsbruk med bara ett trädslag.

All naturlig vegetation, inklusive självföryngrad tall som skulle ha gett ett bra kvistbete för älg under många år, är nersågad. Även tidigare älg-

betade stammar som vi vet blir allt mer attraktiva att beta för varje år har tagits bort.

Det enda som återstår för älgen att äta är ett glest bestånd av den planterade tall som i många år till står i bekväm beteshöjd för en älg. Den planterade tallen tycks dessutom vara rena lördagsgodiset i jämförelse med den självföryngrade och förmodligen även den frösådda tallen.

Saken blir inte bättre av att det alternativa fodret, främst löv, är extrem bristvara i omgivningen.

Varför ingen hänsyn?

I närområdet finns, förutom andra svårt älgbetesskadade tallbestånd, även riktigt fina självföryngrade tallbestånd, främst på de små privatmarkerna. Här finns skog som även klarat 80-talets mångdubbelt så höga älgstam utan större problem.

Varför tar inte Sveaskog hänsyn till regionala förutsättningar och begränsningar? Som att tillämpa självföryngring eller frösådd, åtminstone i de områden där alla vet att så länge som det finns älg kommer det att samlas älg vintertid. Samt genom att vänta med röjningen tills topparna nått älgsäker höjd, inte röja för hårt och spara tidigare betade träd.

Landskapet förändras

För att ge en fingervisning av vilka enorma arealer som denna typ av skogsbruk handlar om redovisade Riksskogstaxeringen för något år sedan en uppgift om att 65 procent av övre Norrlands skogsareal, grovt räknat den översta tredjedelen av Sveriges yta, är bevuxen med skog 60 år eller yngre.

Det är dessa enorma plantageskogar som nu förändrar landskapsbilden och därmed tillgången på föda för älg, i takt med att de röjs och gallras samtidigt som slutavverkningarna är intensiva.

När markskiktet i de glesa plantagerna i stort saknar underväxt får sol och vind fritt spelrum. Markskiktet torkar ut, ytvattnet sjunker.

Vi vet även vad som då händer med de för älgen och allt annat vilt så viktiga bär-risen. Och det handlar inte bara om älgens föda. Stormen, elden och den av alla oönskade ljungen tycks dessutom gilla läget.

Tuffare krav krävs

En helt färsk rubrik från Skogsstyrelsen, Skogseko nr 1/2019: ”Multiskadad skog – en tickande bomb i norr” visar  att en fjärdedel av den unga tallskogen i Norr- och Västerbotten är multiskadad, det vill säga skadad av flera olika aktörer som svamp, insektsangrepp och älgbete.

Det borde framställas tuffa krav på en ofärgad och neutral konsekvensanalys om vad dagens storskaliga sätt att bruka skog i förlängningen leder till.

Det är enkelt att hänvisa röda siffror till älgen. Men det finns en anledning bakom skadeproblematiken.

Matts Bildström, Malå

Skog- och naturintresserad jägare, fotograf och frilansjournalist