I delbetänkandet som presenterats av jaktlagsutredaren Håkan Larsson sägs att en åtel är allemansrättsligt tillgänglig. Detta hävdas även av en del jurister. Jag anser att så inte kan vara fallet.
En åtel är en arrangerad plats som markägare/jakträttsinnehavare har överenskommit att sätta upp. En åtel är en särskild arrangerad plats med oftast en spridare av foder och kan jämföras med en anläggning, för att locka djur, oftast vildsvin, för jakt eller för att avleda djur från åkermark. 
En åtel måste skötas och underhållas löpande för att den ska kunna fylla sitt syfte och vara till nytta. En åtel upptar en mycket begränsad areal, säg en radie på 20–30 meter.

Åtel en anläggning
Om en åtel är allemansrättslig tillgänglig måste den kunna beträdas som all annan mark som omfattas av allemansrätten. Man skulle ha rätten att campa, laga mat, göra upp eld, urinera och tälta minst ett dygn. 
Givetvis skulle sådant förstöra en åtels funktion för lång tid framåt, något som alla vet som har erfarenhet av hur känsliga till exempel vildsvin är för dofter och lukt. 
Det rimliga är att en åtel betraktas som en anläggning, där ingen utom markägare och jakträttshavare har rätt till tillträde.

Markera med skylt
För att definiera en åtel skulle det vara lämpligt att markera området, till exempel med en skylt. Att ett så litet avlyst område skulle inkräkta på allmänhetens möjlighet till att vistas i skog och mark är inget hållbart argument. 
Att jämföra en åtel med exempelvis en viltåker, som i för sig också är anlagd, är inte relevant av flera skäl. Viltåkern underhålls inte löpande, den har ofta en odefinierbar gräns och den har inte enbart ett givet syfte för en viss jakt. Viltåkern påverkas inte heller särskilt av att någon vistas där.
Att ge en åtel status allemansrättsligt tillgänglig skulle öppnas möjlighet att förstöra den. Något utrymme i lagen för sabotage finns det mig veterligen inte, och det kan inte vara andan i allemansrätten heller.
Trygve Engelbert
Stockholm