Debattören i artikeln Älgens kris beror inte på jakten med ställande hund har alldeles rätt i att jakt med en väl fungerande älghund under perfekta förhållanden är den lugnaste hundjakten vi bedriver i Sverige.

Lika rätt har han i slutsatsen att vad och hur hundarna jagar är ägarnas ansvar.

Tyvärr är det inte alla älghundar och hussar som besitter dessa egenskaper. Och de som gör det får ofta inte chansen här i södra Sverige då andra faktorer ofta avgör utgången av ett utmärkt ståndarbete.

Många hundar

Jag ska förklara några skillnader mellan att jaga älg med hund i norra och i södra Sverige.

Hundar som jagar älg har blivit allt vanligare i södra Sverige, något som kom med vildsvinens utbredning. Fram till omkring millennieskiftet var folkdrev efter älg det vanligaste sättet. Älgarna drevs lugnt fram mot en passkedja. I dag är det få som minns denna typ av jakt.

Vi har numera mångdubbelt fler hundar per areal som jagar älg i Sydsverige jämfört med i norr. Vi har vildsvin som också jagas under samma period och de flesta vildsvinshundar jagar även älg.

Lägger vi samman ståndhundar och de som driver älg är de snart lika många som vi har älgar. Vi flyttar älgar till grannen som i sin tur flyttar älgen till nästa granne. Det är fullt normalt att hundar förföljer en älg tio kilometer eller mer.

Mindre marker

I norr är jaktmarkerna stora, kanske 3000–6000 hektar jämfört med här i söder där 500 hektar är en stor jaktmark. I sådana områden släpper vi nu ofta flera hundar samtidigt.

Antalet jaktdeltagare per areal är betydligt större i söder än i norr. Det vill säga det skramlas och luktar människa över stora områden, vilket gör älgen orolig och då tar till flykt oavsett älghundens egenskaper.                                                          

Antalet möjliga jaktdagar är det dubbla i söder mot i norr på grund av snöförhållanden. I söder jagas älg från augusti till januari. Alltså också på vintern, då älgen minskar sin energiförbrukning med hälften, men även sänker temperatur och hjärtfrekvens.

Viktigt arbete

I söder saknar vi de mjuka flacka markerna med myrar och böljande terräng som finns i norr. I stället har vi sten, rösen och förrädiska vitmosseberg som stressade älgar riskerar att fläka sig på, samt småsjöar och gölar dit gärna en ensam jagad älgkalv tar sin tillflykt för att skydda sig och därifrån har han svårt att komma upp.

Avslutningsvis tycker jag det är beklagligt om hundklubbarna drabbas då dessa är viktiga och gör ett betydelsefullt arbete. Klubbarna har en viktig men också svår uppgift i att informera och utbilda nya hundägare.

Hur det ska gå till har jag inget svar på, men älgen är ingen leksak som är till för hundarna.

Ansvarsfulla jägare som har goda ståndhundar och marker med förutsättningar för denna fantastiska jakt utgör inte något problem för älgen.    

Peter Monell
Östergötland