Kulor kommer i många skepnader. En förklaring är att de konstrueras för olika ändamål. En annan är att olika tillverkare valt skilda sätt att nå sina mål. På marknaden finns dessutom en blandning av gamla beprövade klassiker och nydesign­ade kulor.

Här går vi igenom de viktigaste huvud­typerna av kulor för jakt i Sverige. ­Skillnaderna ­mellan kultyperna handlar främst om ­konstruktion, men eftersom det i sin tur påverkar hur kulorna fungerar är det troligt att den bästa kulan för en viss kombination av kaliber, viltslag och jaktform återfinns i en viss kultyp.

Kulan gör studsaren

Vi gör inget försök att lista utbudet av ­kulor inom respektive typ. Däremot listar vi ett antal egenskaper som kan öka chansen att du väljer rätt, eller som bara kan vara ­intressanta att känna till.
Vilken kultyp som passar för en viss jaktform avgörs av faktorer som viltets storlek, om fokus ligger på snabb skottverkan, liten köttförstöring eller kanske minimala skinnskador. Kaliber eller mera bestämt utgångshastighet spelar in. Det gör också förväntade skotthåll.

Många faktorer att ta hänsyn till

Det finns gott om patroner laddade med bra jaktkulor på marknaden. Det brukar egentligen inte krävas något förarbete för att välja något som fungerar bra till någon av våra vanliga jaktformer eller viltarter. Om du frågar en erfaren jaktkamrat eller pratar med handlaren hittar du säkert rätt.

Men om du senare känner att din jaktkula inte fungerat riktigt som du skulle önska, ­eller om du tänker satsa på ett nytt vilt eller en ny jaktform som ställer helt andra krav än din tidigare jakt, då kan det vara läge att fundera på en ny kultyp. Och får du inte den precision du skulle önska är det alltid en bra idé att provskjuta några andra kulor av ­samma typ som du redan använder.

Lindroths bukett av patroner för olika ändamål

Först några förtydliganden. Kulornas mantel nämns ofta i den följande texten. Den görs i regel av en legering där koppar utgör huvud­delen, men där exempelvis nickel och tenn kan ingå. Mantelns tjocklek påverkar kulans egenskaper, till exempel innebär en tunn mantel en mjukare kula och kraftigare expansion. Det är vanligt att manteln i kulans främre del är tunnare för att garantera expansion även i låga hastigheter, medan manteln längre bak i kulan är tjockare för att göra den delen ­starkare och garantera en viss restvikt.

Restvikt är den återstående vikten efter träff, angiven i procent av kulans ursprungsvikt. En del kulor är försedda med spetsar i polymermaterial. De benämns i texten plastspetsar. Ballistisk koefficient förkortas BC.

Helmantelkulor används för småviltjakt. En liten platt yta i spetsen på kulan brukar ge en mer effektiv verkan i viltet. Foto: Ulf Lindroth

Helmantelkulor

Kulor med en blykärna innesluten i en mantel med öppningen baktill. Helmantelkulor ger i normalfallet en sårkanal obetydligt större än kuldiametern. De används för småviltjakt där bytet är matvilt, till exempel skogsfågel.

De kan ibland ändå orsaka köttförstöring, främst då de träffar i mycket hög hastighet, vid olyckliga benträffar samt särskilt i fråga om långa spetsiga kulor ifall de välter vid anslag.

En helmantelkula räknas alltid som ammunition i klass 3 eller 4, beroende på vikt och anslagsenergi. Helmantlar är också lämpliga för övningsskytte mot mål med elektronisk markering.

Trubbiga helmantelkulor ger ofta bättre knall-och-fall-effekt än spetsiga helmantelkulor, men har i stället sämre BC. De får med andra ord en krokigare kulbana och större vindavdrift än en spetsigare kula med samma utgångshastighet. Det hindrar inte att en trubbig helmantelkula är det perfekta valet till småviltjakt där skotthållen ofta blir korta, som vid trädskällarjakt.

Även om hög BC prioriteras bör helmantelkulor för jakt alltid ha åtminstone en liten flat yta eller rundning längst fram i spetsen.

Norma Diamond Line är en hålspets­kula som ­uppfyller högt ställda ­precisionskrav. En kula av den här typen kan ­fungera bra även på toppfågel­jakt, men man bör undvika att ­ladda den hårt och använda den på ­korta skotthåll. Då kan den ibland ­expandera för kraftigt. Illustration: Norma

Hålspetskulor av matchtyp

Kulor med en blykärna innesluten i en mantel med öppningen i form av en liten hålspets framtill. I den här gruppen återfinns många matchkulor med mycket hög precisionspotential.

Eftersom kulorna inte är konstruerade med tanke på verkan i målet kan de vara oberäkneliga vid jakt. Träffar de i hög hastighet kan de splittras eller välta och orsaka stor köttförstöring, men i lite lägre hastigheter kan de expandera något och riva en sårkanal som är lite större än kuldiametern. De är i regel inte konstruerade för att expandera, ett krav på kulor i klass 1 och 2, och räknas då till klass 3 eller 4. De är alltså oftast bara alternativ för småviltjägaren.

Vid småviltjakt där skotthållen kan bli långa kan vissa matchkulor vara ett alternativ till helmantelkulor. De har i många fall hög BC och den lilla expansionen som sker när spetsen deformeras kan minska risken för skadskjutningar, exempelvis vid en bukträff på en tjäder eller orre.

Matchkulornas hårdhet varierar och därmed kan de vara mer eller mindre lämpade som småviltkulor. Fråga dig gärna fram innan du väljer en matchkula för jakt och undvik att använda dem vid jakt där skotthållen blir korta och anslagen sker i hög hastighet.

Hornady SP är en blyspetskula av klassisk typ. SP står för softpoint, eller blyspets. Kultypen fungerar bra på mindre och medelstort vilt så länge hastig­heterna är måttliga.

Jaktkulor med blykärna

Den enklaste typen av jaktkula har en blykärna omsluten av en kopparmantel, men ingen mekanisk eller kemisk bindning mellan de två.

Öppningen i manteln återfinns framtill för att kulan ska svampa upp vid träff. Därigenom skapar kulan en större sårkanal vilket bidrar till en effektiv dödande verkan.

Dessa kulor är i regel relativt mjuka. Det är inte ovanligt att kärna och mantel separerar i viltet. Sårkanalen kan förväntas bli bred och innehålla en hel del kulsplitter, men eftersom kulans restvikt ofta är låg är det inte säkert att sårkanalen blir särskilt djup.

Effekten kan bli en snabbt dödande verkan, inte minst vid träffar på korta avstånd. Risken för genomskott på större vilt kan vara jämförelsevis liten.

På minuskontot återfinns risk för en hög köttförstöring och ett behov av att putsa bort jämförelsevis mycket blysplitter i vävnaden runt skottskadan. Om kulan är lätt eller skotthållet långt kan djupverkan på en stor älg riskeras av träffar i grova ben.

Kultypen passar bäst vid jakt på medelstort vilt. Den kan vara utmärkt till exempel för en hundförare som vill ha snabb effekt, men ändå liten risk för genomskott. Konstruktionen lämpar sig främst för låga eller medelhöga utgångshastigheter. Däremot är den inte förstahandsvalet vid älgjakt eller utlandsjakter på storvilt och inte heller i snabba magnumkalibrar.

En av de mest använda kulorna bland svenska jägare är den bondade kulan Norma Oryx. Tack vare bindningen mellan mantel och blykärna ger kulan höga restvikter utan mekaniskt blylås. Illustration: Norma

Bondade jaktkulor

De enkla expanderande jaktkulorna har vidare-utvecklats på flera sätt, i regel med syftet att skapa tåligare kulor med mer förutsägbar verkan. I dag är så kallade bondade kulor vanliga. De har en bindning mellan mantel och kärna som ska förhindra att de separerar vid träff. Norma skriver om avancerad sammansmältning, Federal om en elektrolytisk metod, men betydelsen  är att manteln och blykärnan inte bara formats till en kula utan bundits samman ytterligare.

Bondade kulor expanderar likt föregående kultyp, men behåller en högre restvikt och får därför säkrare djupverkan. De brukar ge mindre blysplitter i viltet än icke bondade kulor.

Även om en bondad kula är mer förutsägbar och pålitlig än enklare kulor kan den i vissa fall deformeras så kraftigt att den riskerar en del av sin djupverkan. Det sker framför allt vid träffar i alltför höga hastigheter, då kulan kan expandera så att den blir nästan rund i stället för att få en idealisk svampform. Men det undviks om rätt kula används till rätt ändamål.

Kultypen passar bra vid jakt på allt klass 1-vilt. Generellt sett kommer den bäst till sin rätt i lite tyngre kulor och medelhöga hastigheter.

Mekaniska blylås kan innebära att blykärnan delas i två, eller som i det här fallet att den låses med invändiga rillar i manteln. Foto: Hornady

Jaktkulor med mekaniska blylås

En jaktkulas mantel kan förses med mekaniska blylås i form av invändiga rillar eller avsmalningar. Den kan också ha en mellanvägg som delar blykärnan i två delar.
I det senare fallet ligger den bakre delen skyddad och garanterar en viss restvikt.

De förstnämnda kulorna – de med hel blykärna och mekaniska lås i form av invändiga förträngningar – har egenskaper mellan de enklaste jaktkulorna och de bondade kulorna. Vilken typ de liknar mest beror på hur effektivt respektive blylås är. Generellt lämpar sig kultypen bäst för låga till medelhöga hastigheter och de starkare kulorna av den här typen passar vid jakt på allt klass 1-vilt.

Den andra kategorin, kulor med delad blykärna, har en styrka i fråga om restvikt och djupverkan även under hårda påfrestningar.

I normalfallet expanderar den främre delen av kulan normalt och den bakre delen garanterar att kulan behåller svampform snarare än att deformeras totalt. Även om kulans främre del skulle slås sönder vid en träff i hög hastighet förblir den bakre delen intakt och ger djupverkan.

Kulor med delad blykärna är starka och vissa är dessutom bondade. De kan förväntas ge en lite mindre bred men i stället djupare sårkanal än mjukare kultyper. Kultypen är ett bra val i magnumkalibrar som ger höga hastigheter och vid jakt på stora viltarter där djupverkan är viktig.

Blyfria kulor är som regel gjorda i en solid kopparlegering med ett invändigt hålrum och en plastspets som hjälper till att starta expansionen.
Illustration: Norma

Expanderande blyfria kulor

Koppar är huvudingrediensen i blyfria kulor. Ämnet är lättare än bly, vilket påverkar kulornas egenskaper. Bäst fungerar blyfria kulor på måttliga avstånd och i grövre kalibrar. Vill man göra dem lika tunga som motsvarande jaktkulor med blykärna blir de längre och mindre stabila. Därför får du räkna med att använda en lite lättare blyfri kula.

De är i regel gjorda i ett homogent stycke och försedda med en hålighet med brottsanvisningar för expansionen. De flesta har dessutom en plastspets som hjälper till att öppna kulan vid träff.

Tidiga blyfria kulor hade en del barnsjukdomar, som ibland kunde leda till dålig eller utebliven expansion i låga hastigheter. Kraftig avlagring av koppar i pipan var också vanligt. Moderna versioner blir allt bättre och svarar i regel mot högt ställda krav. De har mycket höga restvikter och de ger slaktkroppar med mycket lite splitter, naturligtvis helt fria från blysplitter.

Kulorna svampar i normalfallet upp utan att fragmenteras. Det finns också modeller som öppnas så att flikarna bryts av vid träff i höga hastigheter, men svampar upp normalt vid träffar i lägre hastigheter. Detta är ett sätt att få kulorna att fungera både på korta och långa skotthåll.

Väl konstruerade blyfria kulor i kalibrar från .308 och uppåt fungerar bra vid jakt på allt klass 1-vilt. I kaliber 6,5×55 klarar de däremot inte dagens klass 1-krav. I klenare kalibrar får de på grund av den låga vikten svårt med både klassgränser och ballistik.

På minuskontot kommer sämre BC än motsvarande blykulor, vilket innebär sämre kulbana och anslagsenergi på långa avstånd, samt ökad vindavdrift. De anses också ha en ökad rikoschettbenägenhet.

Varmintkulor kommer både med hålspetsar och plastspetsar. De fragmenteras snarare än ­expanderar och kan vara idealiska exempelvis för räv, men de ska helst inte vara tyngre än att all deras avlämnade energi ryms inuti räven.

Varmintkulor

Mycket mjuka kulor som fragmenteras vid träff. Om kaliber och kula är väl valda för ändamålet kan de användas på exempelvis räv och ge knall-och-fall med minimala skinn-skador, eftersom de ofta inte ger utgångshål. Om kaliber och kula har lite för mycket energi för avsett vilt blir de däremot mycket destruktiva.

Som en enkel tumregel är detta småviltkulor som används då skinnet är viktigast, eller då det är mycket viktigt att minimera risken för rikoschetter. De används även vid säljakt i skärgård och kan passa bra i vissa skyddsjaktssituationer. Till matvilt är de däremot sällan lämpliga. De ger i regel en omedelbart dödande verkan och kan minimera skinnskador men orsakar stor köttförstöring och penetrerar ytterst lite på djupet.