Bruket att fånga snösparvar var förr i tiden vanligt i de allra flesta nordskandinaviska fjällbygder och beskrivs av bland annat Sven Ekman i hans stora arbete ”Norrlands jakt och ske” (1910).
Snösparvarna fångades med snaror gjorda av ko- eller hästsvansar. Till en snara räckte det med ett tagelstrå, som veks dubbelt och snoddes ihop.
På det sättet fick man en ögla i ena änden av den hoptvinnade tageltråden. Sedan var det bara att trä andra änden genom öglan och snaran var färdig.

Gillra flake

De många, små snarorna pinnades sedan fast på en bräda som lades ut på någon barfläck och på brädan strödde man sedan frön, agnar och brödsmulor. I sin iver att komma åt betet kröp snösparvarna i snarorna och fastnade med huvudet eller fötterna. Fågelfångaren fick då springa dit, ta loss och avliva dem.
Ett annat sätt att fånga snösparvar var att gillra upp en flake – det kunde exempelvis vara en dörr – och strö bete under.

Under ena kortsidan sattes en träpinne som höll upp flaken så att snösparvarna lätt kunde gå inunder. I träpinnen bands sedan ett snöre och när det kommit in tillräckligt med snösparvar under flaken ryckte fågelfångaren bort pinnen och flaken slog igen.

I Norrbottens finnbygder kallades snösparven för ”vårfågel” och bruket att fånga dem var förr vanligt även här. Folklivsskildraren Samuli Paulaharju, som under åren 1932–36 samlade material från norra Sverige, beskriver hur man brukade strö ut tistelfrön och gräsfrön på snön, rigga sina snarbräden och fånga den lilla fågeln som kom i stora, yrande, vita flockar medan det ännu inte hunnit bli barmark på andra ställen än på vägar och gårdar.

Soppa

– Det blev en fet och bra soppa på dem, och varenda ödebygdsbo frossade på den läckerheten när vårens första fåglar kom, skriver Paulaharju i ”Ödebygdsfolk” (1966).
Folkskolläraren Levi Johansson har i ett manuskript, som förvaras på Nordiska museet, skildrat snösparvfångsten i Vilhelmina och hur fåglarna togs tillvara:

Snösparvarna kokades sedan man först plockat dem och tagit ur tarmarna. Om man var riktigt hungrig åt man en fågel i en enda tugga och för att mätta en familj på fyra personer gick det åt cirka 50 fåglar.

Köttet ansågs som mycket välsmakande och skulle, enligt Levi Johansson, ”säkert med god smak förtäras av vilken läckergom som helst”.