Solen stiger höstvarm över nattfuktiga marker. Som i rädsla står en asp och skälver inne i dunklet av björk och gran. Likt guldstoft faller ljuset över frostbitet gräs.

Under himlakupans lyhörda skimmer hörs ett trevande väckskall från tiken, som inne i skuggan av sly och högt gräs håller på och reder ut en hares nattraj.

Någonstans blåser en svartglänsande orrtupp sin höstrevelj.

Rymden fylls plötsligt av ett buktande hardrev långt borta, och taxen där inne bland örter och vissnat gräs, svarar med ett trumpet gläfs. Snart är tiden inne, men ännu återstår det en vidlyftig slinga som gammeljösse dragit in i storskogen, och avhoppet, in under den böjda granen.

Hösten gör sig påmind på många sätt. Men djupast nere i bröstet känns det som en spirande lycka över kommande jaktdagar. Som ett stilla fladder av fåglars vingslag och lycksalig eftermiddagsvila.

Dofterna kring stubben är förgängliga, men med sommarens värme ännu kvar i vissnad fägring.

Där har vi slagit oss ner i morgonens svalka, min dotter och jag. Medan tiken ännu rotar sig fast i jösses avhopp.

Ett stycke landskap, en skog som plötslig står full av förhoppningar. Och nu, en väntan på en snar utlösning i denna tysta minut: Att taxen skall resa haren.

Där sitter vi och pratar om skogens mysterium, min dotter och jag, om dolda makter som driver sitt spel i dunklet. Skogsgudens allmakt som ingen människa kan förstå.

”Vi reser oss. Står och lyssnar med andakt till drevet som buktar helt nära.”

Inne i skogens blå gömsle snurrar det runt i bukter och cirklar. Jösses tysta hopp i löv och ris, följs av en envis ivrig stämma, som sjunger ut hela sin glädje. Vi reser oss. Står och lyssnar med andakt till drevet som buktar helt nära. Känner upplevelsens glädje stiga ur hjärtat. Kanske erfar blodets strömmande under trädens rötter.

Med förvåning i rösten kommer frågorna. Ännu är det mycket som är förborgat, som pockar på en förklaring. Aningar som slumrar i bröst och sinne.

Vi är inne i jaktens centrum där harstigar mötas och skils. Med tentakler som spindelväv. Regelbundet nötta av skinnklädda tassar.

Som en jättes nagel stiger en grå berghäll ur riset. En kullfallen asp stam, vit som en skepnad sedan vinterns har gnag.

Ur den blå skuggan växer harens öron fram. Tassarna som lyfts och ögats nyfikna blick. Där står jag med bössan över armen.

Frågan kommer omedvetet.

”Nej, inte ännu. Så länge rymden fylls av jaktens heta låga.”

Nu har allting annat bleknat. Alla ljud. Blott en längtan som stiger som en okänd röst ur det förgångna. Men ändå ny, i sin friska stämma.

Vi vandrar sakta längs en stig som knappt märks. Stannar åter för en stund och lyssnar. Framtrollad som ur intet står en morkulla med sitt svarta öga plötsligt framför oss.

Men jakten går med sin silverklara stämma och lyfter allting med sig, upp mot höjden. Oavbrutet, in i höstens gyllne dag. Det är dags för en stunds vila. En stunds besinning över livets innebörd och mening.

Kaffeelden tar fart och flammar upp. På en gren hänger kaffepetter svart som en orrbulvan. Allting annat är avlägset. Långt borta. Ingen hets som häftar vid sinnet. Tystnaden är som en god vän. Någonting att krypa in i, att hålla i hand.

Helge Englund