Dagen gryr sakta. Natten vill inte släppa sitt grepp och det är som en segsliten dragkamp, men småningom börjar det dagas. En mjölkvit dimma stiger ur skogsforsen, som ett rökmoln, och granarna ser luggslitna ut i morgonljuset.

En bit upp på stranden står timmerkojan, som ett grått ansikte utåt mot skogen. Och där inne, ett rum, med den öppna spisen i hörnet; en träbrits och ett grovt tillyxat bord vid det fyrkantiga fönsterhålet.

Jag öppnar dörren och snusar på vädret. Tar vattenhinken och går ner till bäcken. Inte ett liv, inte ett ljud. Bara sorlet från forsen som brusar. Men det räknas liksom inte. Det är så vant. Hör till bilden av det som finns på platsen.

Jag faller ner på knä och fyller hinken. Sköljer ansiktet i det iskalla vattnet. Ser skärvorna av is i ett lustigt perspektiv, i ljus och skugga, som tv-fotograferna ibland brukar fånga dem i bildrutan. Svagt når klirret mina öron när strömmens virvlar leker klockspel med istapparna.

Jag stiger upp och ruskar av mig vattnet, skakar också av mig stämningen. Det är konstigt hur lätt man låter sig ryckas med. Kan inte undgå att bli sentimental och drömmande. Istappar, det finns väl annat att låta ögonen vila på.

Lavskrikorna kommer fram till dörren och tigger mat. Så här har det varit varje morgon. Jag söker fläskskinnet från dagen innan och kastar ut det. Något annat har jag inte att bjuda på, men det tycks duga.

Snön lyser smutsvit under träden. Man kan inte vänta sig annat av veckogammal snö. Men den borde förnya sig nu. Falla i mjuka och stora flingor och täcka alla spår.

Det är så många tankar som kommer smygande. Som stannar i medvetandet och pockar på uppmärksamhet. Glömda och undanskuffade problem som borde lösas. Men jag ids inte. Varför skulle jag egentligen? Det är bara att låta spärren sitta kvar och släppa fram det väsentliga. Men minnesbilderna dyker upp utan förvarning och dem är det svårare att hejda. Det blir bara så. Kanske är det berikande. Jag vet inte, men helst skulle jag låta bli. Stirra in i forsens dimrök tills ögonen värkte.

”Han kommer i skymningen, kryper upp på storstenen med en fisk i munnen.”

Är det en flykt från det vardagliga? Åtminstone inte medvetet. När jag var där borta flydde jag hit. Lät tankarna vandra längs bäckfårans ringlande gångstig. Längtade efter ripskratten. Harlöporna i kärrmyren och utterns gnisslande i forsen. Ja, jag vet att han finns där inne under stenbumlingarna.

I kväll skall jag ta en bild av den, i stjärnljuset. När det sista blänket av dag ännu speglar sig i vattnet.

Han kommer i skymningen, kryper upp på storstenen med en fisk i munnen. Jag har sett honom några kvällar. Stirrat ut genom fönstergluggen och tecknat honom med blicken.

Jag går ut efter en ripa. Plockar den vid huggkubben. De vita fjädrarna flyger omkring och tar mark någonstans under granarna. Någonting skall räven också ha, så jag lämnar vingarna och innanmätet kvar.

Jag rätar på ryggen och lyssnar. En korp svävar bort över skogen. Klunkar på sitt konstiga sätt och försvinner ur blickfältet.

Det skriker i magen. Ett tecken på att allting fungerar. Elden brinner sprakande och det börjar så småningom sjuda i grytan. Salt och peppar. En angenäm arom sprider sig i rummet. Jag kastar ett par klabbar på elden och slår mig till ro.

En blek sol visar sitt ansikte där ute. Vintersol. En kort stund skall den väl lysa.

Jag följer skogslinjen längs myren. Känner till väderstrecken. Inne i mitt huvud har jag den registrerande kompassnålen. Att gå i skog häftar vid sen barnsben. Till höger står träden tätt. Långa lav granar. På ryggen hänger ryggsäcken slankig och över axeln dubbeltolvan med sliten blåning. Patronerna känns svala i byxfickan. Numera fabriksladdade. Men konsten att fylla de krutdoftande tomhylsorna med svart krut är inte heller främmande. Att peta ut knallarna med en syl och sätta in nya. Hamra på med en nithammare just så där lagom. Och mäta till ett mått hagel.

Luften känns syrligt ren och jag går och tänker på kvällen. Det kunde bli lagom bra väder om inte alla märken slog fel.

Myren är vid. Sträcker sig in som en flaskhals där långt borta. Men det är lätt att gå i snön. Där under är det fruset och stövlarna sjunker inte ner.

Det är tyst. Endast de frasande stegen hörs. Jag fortsätter. Så småningom krymper myren och skogen tar vid. Där sköt jag en älg en gång. Minnesbilden dyker upp i hjärnan och har fastnat på ögonens näthinnor. En höst när myren brann av förgängelsens färger. Brann som förhäxad.

”Det är tyst. Endast de frasande stegen hörs.”

Ett skott bryter tystnaden, och ännu ett. Uppfloget kom inte oväntat och jag går fram och plockar upp riporna. Hänger dem i slingorna, men släpper inte de övriga i flocken med blicken. Jag öppnar bössan och pluggar in två nya patroner.

Luften har en klarhet som inte är så vanlig vid den här tiden på året. En tunn sky, lätt som dun. Jag ökar på takten. Vinterns korta dag är sannerligen inte lång. Och ännu har jag en hel del att uträtta.

Det smäller utifrån myren, från andra sidan där träden står tätt. Det är köldens smällar från träden. En bård i lila har vuxit fram över trädtopparna. Stegen börjar knarra i snön. Det känns i luften att kvällen trots allt kan bli kall och sträv.

Jag har fått fyr i spisen och hänger upp den sotiga pannan på kåkan. När elden nått tjärdoftande törved flammar den upp och det bränner till i de frusna kinderna. Gnistorna dansar upp genom rökfånget. Lätt och lustigt. Jag blir stående för att fundera. Tittar ut genom fönstret. En ensam stjärna har tänts och skyn är som stål. Som neon, tänker jag. En stor reklamskylt från den värld som finns någonstans.

Det fräser till när kaffet kokar över och jag kör handen mot kåkan. Vänder den utåt så att inte värmen når kaffepannan längre. Söker fram en kopp. Det fradgar brunt längs kanterna. Jag slår mig ner på eld pallen och dricker.

”Jag stiger ut genom den knarrande dörren. Tycker att den skriker alldeles förfärligt.”

Det är ännu god tid. Jag tar fram kråkriskvasten och sopar golvet någorlunda rent. Kastar ett par frusna klabbar i spisen för att tinas. Det kan vara gott att ha värme fram mot kvällen. Syder pannan och lyckas lirka ur den ännu en halv kopp. Det känns skönt att skölja ner dammet med.

Jag stiger ut genom den knarrande dörren. Tycker att den skriker alldeles förfärligt. Kvällen står ännu ljus men flera stjärnor brinner redan däruppe. Det smäller i skogen. Trädskott, som kunde skrämma livet ur en nyfiken harpalt. Eller skrämde det inte. Vem har sett en hare som sprungit för en köldsmäll. Men det gick en rolig historia i trakten om en gubbe som försökte få en hare att bryta nacken; Han band upp ett brinnande ljus i ett träd.

Forsen mumlar sakta. Dess stämma har en dov klang. Men fors röken hänger som ett draperi i luften.

Jag slår mig ner och väntar. Jag har en bit älg skinn att sitta på så att inte kylan från stenen skall bli allt för besvärande. Jag låter blicken följa vattnets väg. Nu är det svart. Svart och vitt. Stenarna glänser av is och blänker som silver i kvällsljuset.

Jag stirrar så att ögonen svider och tycker att det rör sig överallt. Men när jag blundar och återigen öppnar ögonen ser jag att det endast är isbitar. Klirrande isbitar som slipas mot stenarna.

”Forsen ändrar ton. Eller kanske har jag blivit lyhörd. Den spelar.”

Det känns av kylan. Den kryper in under rocken och får mig att huttra. Jag tänker på värmen där inne och börjar frysa ännu mera.

Forsen ändrar ton. Eller kanske har jag blivit lyhörd. Den spelar. Jag sitter och inbillar mig att det är en känd melodi. Isens klockspel. Speldosans klara godnatt spel.

Det flimrar över mitt huvud. Tusen stjärnor brinner flämtande på himlavalvet. Om en stund skall forsen svepas in i nattens dimslöjor. Jag känner mig kall och vet att jag inte mäktar länge till.

Med ens tycker jag att flatstenen klyvs mitt itu. Det blänker till för ett ögonblick. Svarta isstycken följer cirkelgången i virvlarna, och innan jag ens hunnit fatta sitter uttern där.

Så nära att jag inte hade uppfattat rörelsen. Jag hade låtit tankarna slinka iväg. Suttit och funderat över tingen. Lyssnat till köldens hårda makt.

Bilden är ny. Hur nära var den glänsande vackra uttern? Och jag kommer ihåg bilden genom stugans fönster. Hur annorlunda den var.

Det klirrar mot stenens hårda pansar. Dimröken döljer för ett ögonblick synen och när den tunnas ut är uttern borta. Jag ser bara den smala strimman och vattenringarnas krusning. Kunde lika gärna ha varit en yster fisk som slog. Om inte. . . Minnesbilden finns inom mig kvar, fastnaglad.

Jag känner värmen återvända när jag går upp mot kojan. Skyn är kall och hård.

Forsen mumlar högljuddare nu.

Vinterns långa natt lyser vit över skogen.

Helge Englund