tisdag 9 augusti

Jakt & prylar

Publicerad 31 december 2021 - 08:30

Illustration: Christian Larsson

Novellen: Nyårsharen

Henning hade tänt pipan som han stoppat full med Greve Gilbert Hamiltons piptobak och nu stod han och blåste ut små hemtrevliga tobaksmoln, medan han tittade ut genom vardagsrumsfönstret ner mot ladugården och den bakomliggande stora granskogen. Det här var på den tiden då män och kvinnor fortfarande rökte inomhus. Det var inget konstigt med det.

Efter den gamla kärrvägen som skar rakt genom granskogen, och som mynnade ut på Hennings gård, såg han en pojke komma gående, bärande på en vintervit skogshare i bakbenen. Det var kallt på nyårsafton och det hade varit en jaktdag den unge pojken sent skulle glömma. Förresten, en jaktdag han alltid skulle minnas.

 

Henning gick till hallen, öppnade farstudörren och gratulerade pojken på det typiska norrbottniska sättet. Inga superlativ. I norr slösades inte med adjektiv och orden behöll sin tyngd.

Jaså du fick haren ändå. Det var bra gjort”, skrockade han och sög hemtrevligt på pipan och sände ut ännu ett moln som genast åts upp av vinterkylan. 

Kom in och berätta.”

Pojken lade haren utanför dörren. Stampade av sig snön från vinterstövlarna och sopade bort kallsnön från axlarna. Mössan tog han av sig och skakade av den innan han klev in i husets värme.

Jag sätter på lite kaffe. Visst dricker du kaffe?” undrade Sigrid, och utan att vänta på svar började hon skramla med kaffekoppar och kaffepanna.

Kom in och sätt dig pojk”, förmanade Henning.

Nu vill jag höra hur jakten gick till.”

 

Pojken började berätta. Lite blygt till en början. Den här uppståndelsen hade han inte väntat sig. Han hade nog inte ens väntat sig att få en hare den här dagen. 

Pojkens far gjorde entré. Han hade kopplat schiller-stövaren som nu låg och slickade trampdynorna rena från is och snö i bakskuffen på Volvokombin.

Pojkens far hälsade och fick samma fråga av Sigrid, som utan att vänta på svar dukade fram ytterligare en kaffekopp på köksbordet. 

Det luktade stearin, kokkaffe, julhyacint och pepparkakor. Och så tobak förstås. 

 

Nå, berätta nu. Hur länge drev stövaren? Var kom haren? Var buktade drevet?

 

Henning hade rökt klart. Han greppade om pipskaftet och knackade försiktigt ut tobaksresterna i det solida askfatet på köksbordet.

Det dröjde inte länge förrän han vecklade ut tobakspaketet igen och började stoppa pipan.

Nå, berätta nu. Hur länge drev stövaren? Var kom haren? Var buktade drevet?

Henning var ivrig att få höra pojkens historia. Han hade nog gärna velat vara med, om inte ålder, krämpor och lite bekvämlighet stått i vägen.

Henning hade träffat pojken och hans far på morgonen, innan jakten tog sin början i granskogen. Då hade de också suttit i köket. Men inte så länge. Jaktdagarna är korta och jägarna hade varit ivriga att komma ut i skogen.

Ja, få se nu om du träffar haren”, hade Henning skrockat till pojken när han stått i hallen och sagt adjö. 

 

De hade fikat och Henning och pojkens far mindes jakter från förr. Om när tjädrar fallit undan blandrasstövaren Stella, som var en hejare på att följa tjäderlöpor, och när rävar slunkit genom passen med hagelkärvar piskande bakom svanstippen.

Stella var kanske den bästa av dem alla. Undan henne föll rävar, harar, tjädrar och till och med älg. Det var med henne pojkens far börjat jaga en gång i tiden. Hon delades från början med brodern. Men hunden kom sedan i pojkens fars ägo och blev en trogen följeslagare. Från slutet av 1950-talet och så gott som under hela 1960-talet levererade hon oförglömliga drev och viltparaderna var imponerande. Nästan varje säsong, utom under harpeståren, så föll det trettiotalet rävar och kanske det dubbla antalet harar, samt ett antal tjädrar undan henne.

 

Efter att ett antal minnen från förr hade avverkats på morgonkvisten allt medan gryningen försökte trycka undan det dunkla midvintermörkret gick pojken och hans far mot skogen med schillerstövaren i sträckt koppel. 

De följde den gamla timmervägen in i den djupa granskogen och de behövde inte plumsa så värst långt förrän de stötte på de första harspåren. Jösse hade sprungit kors och tvärs över vägen. Den spårnoga stövaren hade en del att reda ut. Pojkens far stöttade den unga hunden och snart ljöd schillerns grova skall bland de snötyngda granarna. 

Haren hade tagit sin nattlega mot myren till, under en mindre gran. Det var där som upptagen brukade komma, och så även denna nyårsafton.

 

Ställ dig här, så ska jag gå och se hur det går för hunden

 

Ett djupt och brett krondike skar rakt över kärrvägen och på ömse sidor diket hade en vall skapats av den jord och lera som skogsbönderna skyfflat upp på kanten när diket grävdes en gång i tiden. Vägen slutade vid den stora myren där kor en gång i tiden gick och betade. Då användes taggtråd som staket och pojken mindes berättelsen om hur Stella under ett hardrev en regnig dag rivit upp ena örat i tre delar på taggtråden. Veterinären hade fått sy 53 stygn.

Ställ dig här, så ska jag gå och se hur det går för hunden”, sa pojkens far och pekade på den lilla kullen på östra sidan av diket. Där stod en stor gran. Diket var fruset och på andra sidan hade en av jättegranarna blåst omkull under en höststorm och lagt sig till rätta rakt över den gamla kärrvägen. Någon hade sågat av den på mitten så att det gick att passera platsen utan att behöva hoppa över den tjocka granstocken.

 

Stövaren hade tappt men hittade snart spåret igen.

Drevet buktade fint i skogen. 

Pojken hade bara fällt en hare tidigare under hösten. Det var inte undan deras egna stövare. Den dagen hade schillerstövaren förmodligen hittat en räv. Det här var före hundpejlens tid, och drevet hade dragit i väg och de hade ingen aning om var hund och drevdjur befann sig. Under letandet hade de stött på en annan jägare som hade släppt sin finska stövare och medan de stod och pratade där på skogsvägen hade stövaren tagit upp en hare. Ägaren hade bommat uppe vid passet vid stora stenen. Med blod på höger framben kom haren skuttande ner mot pojken som kunde avsluta jakten.

 

Nu stod pojken där på den lilla kullen vid diket och frös. En sak hade han fått lära sig: att stå blickstilla på passet, oavsett om det handlade om räv eller hare. Inget tramp-ande med fötterna, inga snabba huvudvridningar. Han stod som en staty. I julklapp hade han fått ett par finska vinterstövlar med filtfoder, så han frös inte om fötterna. På händerna hade han ett par nötta ljusröda tumvantar i skinn med hemstickade innervantar av ull. Det var ett par gamla skogsarbetarhandskar som han förmodligen fått ärva av sin storebror som jobbat som skogshuggare åt SCA. På benen hade han fodrade Kanadabyxor. Han var klädd för att kunna stå som en staty på harpasset.

I fjärran ljöd drevet. Lite hackigt. Det var inget ovanligt, kalla vinterdagar. Vittringen kanske inte var den bästa. 

 

Allt var som en saga. Nästan för god för att vara sann.”

 

Plötsligt fick han i ögonvrån se en stor vintervit skogshare med de svarta öronsnibbarna sakta komma skuttande efter timmervägen. Den satte sig. Ena örat vreds bakåt för att fånga in skallen från förföljaren. Schillerstövarens grova skall trängde nätt och jämnt igenom den snötyngda granskogen. Haren sträckte på sig, reste sig en aning på bakbenen, kanske för att höra bättre. Den vred på sig, och det här var alltid harjaktens avgörande stund. När haren hade satt sig, strax utanför hagelhåll. Skulle den fortsätta, eller vända om och göra sin berömda lycka? Ett långt avhopp som skulle få dess förföljare att hamna ännu mer på efterkälken.

 

Haren klippte med öronen, bestämde färdriktningen. Den fortsatte efter timmervägen, mot pojken. Den sprang genom den avsågade granvältan. Scenen, om den gick att pausa, liknade en tavla som skulle kunna vara målad av Harald Wiberg.

Pojken lät tumvanten glida ner i den stora jackfickan. Han greppade hårt om pistolgreppet på hagelbössan. Han kände nätskärningen, osäkrade och i en ljudlös rörelse förde han kolven mot axeln, samtidigt som kornet på spången fångade upp frambenen på haren. I smällen sjönk den ihop. Allt var som en saga. Nästan för god för att vara sann. 

Och nu satt han där i köket hos Henning och berättade det han nyligen varit med om. Henning lyssnade, log och hans ögon blev till smala springor. 

 

När pojken och hans far kom hem hängdes haren upp på garageväggen. Och medan betjänten i den gamla sketchen snubblade runt på tv stod pojken och tittade ut genom vardagsrumsfönstret på haren som hängde så vit och fin på väggen. Med granris i buken och nu med rimfrost i morrhåren och lite nysnö på pälsen. Snön föll sakta i skenet från gatlyktans gula sken. Om någon timme var det midnatt och ett nytt år.

Inte långt in på det nya året nåddes pojken av beskedet att Henning gått bort. En hjärtinfarkt förde honom längre in i skogarna och pojken mindes tillbaka till nyårsaftonen och samtalet i köket. Men framför allt mindes han Hennings genuint glada ögon där han stod och tittade ut genom fönstret när pojken, stolt som få, kom gående med haren i hand och bössan på ryggen.

Skribent

Lars-Henrik Andersson

lars-henrik.andersson@svenskjakt.se

Kommentera artikeln

Vad tycker du? Här kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Du behöver skapa ett konto och logga in först.
Tänk på att hålla god ton, inte byta ämne och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.
Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort.
Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen Svenskjakt.se.

Visa kommentarer

Andra läser också

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Senaste nytt

Mest läst

Mina artiklar

Vapen till salu på Annonstorget

Svensk Jakt på Instagram

Jaktmarker på Annonstorget

Jägartips
Tipsen du inte kan vara utan
Lindroth testar vapen
Ulf Lindroth testar och tipsar
Tolv myter
Om vildsvin och vildsvinsjakt
Läsarnas jakter
Läs om läsarnas jaktlycka

Samtidigt på JaktPlay