Hillevi Ganetz, professor och medieforskare vid Stockholms universitet, anser att naturfilm är väldigt antropomorfiserande – vilda djur förmänskligas.

– Så har det varit ända från början och det är inget man tycks ge upp. I dag lägger man kanske inte längre ord i djurens mun, men speakerrösten lägger ju in mycket känslor och förmänskligar. Man tänker sig kanske att tittarna inte förstår annars, om man inte förklarar utifrån mänskliga aspekter. Det är lite av en misstroendeförklaring gentemot publiken, säger hon.

Serengeti, ett av otaliga exempel på hur djur förmänskligas av SVT.

Måste tittarna verkligen ha detta förmänskligande för att förstå och ta till sig naturfilm? Den populära SVT-produktionen Den stora älgvandringen bygger ju inte på det.

– Det är inte undersökt hur tittarna upplever förmänskligandet, inte vad jag vet i alla fall, men SVT berättar inte allt man gör. Skulle man i Sverige göra det statistiskt hållbart skulle man behöva göra utskick till cirka 6.000 personer och få dem att svara. En stor apparat, enligt Hillevi Ganetz.

Naturprogram i förändring

För tio år sedan gav Ganetz ut boken Naturlikt, baserad på hennes forskning. I boken beskrivs och analyseras hur SVT:s naturprogram sett ut och förändrats sedan tv-mediets början på 1960-talet.

I Naturlikt framträder en mansdominerad värld, med mysigt piprökande män i stickad tröja och ett metspö, en bössa eller en kikare i handen. Kvinnor fanns inte med alls i naturprogrammen förrän långt senare. Jakt och fiske var från början viktiga inslag som sakta men säkert fasades ut. Brukandesidan fick ge vika för betraktarintresset.

Omvandling under galgen

– Jag har inte följt med på samma noggranna sätt sedan boken gavs ut, men jag tycker att mycket är sig likt, förutom att klimatfrågan kommit tillbaka i programmen igen. Det har varit en ”omvandling under galgen”, kan man säga. David Attenborough till exempel hyllas i alla tonarter för att han blivit en klimatförkämpe, men det är först under det senaste decenniet.

Bra, men det borde ha hänt mycket tidigare, säger Hillevi Ganetz.

Den stora älgvandring­en som visats på SVT Play under fyra säsonger står ut som ett verkligt autentiskt natur­program.

På 1970-talet flyttades miljöfrågorna ut från naturmagasinen till egna program i tv-tablån.

– Naturmagasinen har en stor och stadig tittarskara, det var ett misstag att dela upp frågorna i olika program. I naturprogrammen kunde man ha gjort mycket mer för att informera en bredare publik.

Just information och kunskapsförmedling ser man allt mindre av i naturprogram, eller naturlika program, nu för tiden.

Mer av underhållningsprogram

– Det handlar mer om programledaren än om naturen. Naturmagasinens utbildande, folkbildande, roll har man släppt. Underhållning har blivit mycket mer centralt, det gäller allt inom tv och är en större rörelse i medielandskapet. Att undervisa anses förlegat och mossigt. Det drabbar också naturprogrammen och inte minst naturfilmerna, hävdar Hillevi Ganetz.

”Det handlar mer om programledaren än om naturen. Naturmagasinens utbildande, folkbildande, roll har man släppt.”
– Hillevi Ganetz

Hon kan sakna Nils Linnman, fågelexperten, och programmet Korsnäsgården som var lite mer ”public service”.

– Lekandet, skrattandet och fnissandet … det är inte längre samma tyngd som i 60- och 70-talens program. Mycket information förbigås. Å andra sidan kanske vissa tycker att det är roligt. När jag undervisade om det här lät jag studenterna titta på Pingvinresan, som innehåller mycket musik och förmänskligande. Eleverna var kritiska, men tyckte att den var rolig att titta på. De fick också se en tiominuters film om måsar som en bekant till mig i Malmö gjort, utan speakerröst, bara fåglar som flyger omkring. Den upplevdes som jättetråkig av eleverna.

Ses som tråkiga

Det finns fler exempel på sådan speaker-lös naturfilm, som Pica pica om skatorna i Stockholmsförorten Vällingby, och Falkens öga, om ett tornfalkspars häckning i Skanörs kyrka.

– Mikael Kristersson har verkligen försökt göra något annorlunda, men många tycker att de filmerna är urtråkiga.

En antiklimax

När Hillevi Ganetz bok Naturlikt kom ut blev hon inbjuden av Mitt i naturen-redaktionen att åka upp till Umeå och prata med dem i redaktionen.

– Det var så stumt, det blev ingen diskussion utan var ganska meningslöst för min del. Jag presenterade boken och sedan åkte jag hem. En antiklimax i alla fall för mig. Tydligen betydde det heller ingenting för dem, inget har ju förändrats sedan dess, säger hon.

I de flesta naturprogram är det ännu det mänskliga perspektivet som gäller.

– Precis så är det, men det pratar man inte om. Det tycker jag att man ska göra. Inom genren finns diskussionen, men inte utåt. Det tycker jag är synd.

Hur verkliga är naturfilmerna?

Något man heller inte pratar särskilt mycket om är hur autentiska filmerna egentligen är som visas i naturprogrammen. Mycket är ihopklippt och annat, som ljud, är tillverkat i studio och pålagt i efterhand. Att kalla dem dokumentärer är inte korrekt.

Ett av otaliga exempel på hur djur ­förmänskligas av Sveriges television. Vad har puman gjort för att beskrivas som legendarisk? Och varför ges honan ett namn?

– Det är kanske att gå för långt att säga att det är fusk, men man använder sig av olika hjälpmedel i branschen. Det anses acceptabelt att använda artificiellt ljud om det bara motsvarar autentiskt ljud, eller om samma ljud är upptaget någon annanstans. Ett annat exempel är att man för att illustrera att det är väldigt varmt på en plats, kan ställa fram en grill och filma genom värmevågorna som uppstår. Och jag känner till en film om lämlar under snö som var från filmarens egen trädgård. Det anses i branschen, att om det kunde ha varit så i verkligheten, då är det okej, säger Hillevi Ganetz.

Läs även

• I fablernas värld var djuren också mänskor