”Hur långt får man gå i filmandet och berättandet om naturen, i förmänskligandet av de vilda djuren? Ska vi tittare inte kunna lita på att det SVT sänder som naturdokumentär verkligen är sant, och inte ihopklippt med specialeffekter i en dator?” Det skrev Jan Henricson i sin krönika efter att ha tittat på Världens natur: Serengeti på Sveriges televison.

När ska ansvariga för SVT:s naturprogram sluta behandla oss som idioter?

– Det är som en Hollywoodproduktion där man fejkat, bortsett från att man i det här fallet har gjort det så himla dåligt, fortsatte Jan Henricson i radioprogrammet Medierna som sändes i lördags.

Inslaget om Serengeti börjar vid 19:35.

Henrik Ekman är redaktör och presentatör för SVT:s naturfilmer. Han intervjuades av Medierna och ger där Jan Henricson delvis rätt i påståendet att Serengeti är att likställa vid en Hollywoodproduktion.

– Ja, det får man nog säga. Det är också helt avsiktligt från producentens sida. Ett kommersiellt motiv. Att nå en ny publik, att nå de som inte brukar se på naturfilm, som kanske inte är så naturintresserade, men intresserade av drama, förklarar Henrik Ekman i radioprogrammet.

Förstärkt dramatik

En del i Jan Henricsons kritik handlar om en lång scen där naturfilmens dramatik förstärkts av något som av allt att döma är en brand som eldats på rejält med hjälp av datoreffekter.

Samtidigt som man får se den fingerade branden berättar Henrik Ekman i filmen hur de förmänskligade djuren flyr och försöker rädda varandra ut ur brandinfernot.

”Utgår från att det är på riktigt”

Henrik Ekman, däremot, sätter tillit till bilderna som visas.

– Jag utgår från att det är på riktigt. Men om det är så som Jan Henricson förmodar, att flammorna är ditlagda, har vi blivit missledda. Sådant vill vi inte ha, säger Henrik Ekman till Medierna.

”Att jämföra med reality-tv”

Radioprogrammet har även talat med Hillevi Ganetz. Hon är professor vid Stockholms universitet och har forskat på hur natur representeras i naturfilmer. Hon liknar naturfilmerna vid reality-tv där det filmas enorma mängder och där de dramatiska höjdpunkterna sedan klipps ihop till en berättelse.

– Ungefär som när man filmar Big Brother. Ingen skulle väl komma på idén att kalla Big Brother för dokumentär, säger Hillevi Ganetz.

– Det finns många seriösa naturfilmare, men majoriteten som pumpas ut på marknaden är mer att jämföra med reality-tv, fortsätter Hillevi Ganetz till Medierna.