Det var den 30 november 1874 som Västmanlands sista historiska varg fann sin bane. I Upplands skogrika nordvästra hörn, i mötet med Västmanland, Dalarna och Gästrikland ligger Ingbo källor. På den tiden tillhörde den här trakten Västmanland. Det sägs vara här som den 14-åriga mjölnardrängen Anders Holmberg fällde vargen.

Meningarna om hur den jakten gick till går isär. I Upsala Nya Tidning 50 år efter händelsen beskrevs det som att Holmberg var ute med sin jakthund Lejon för att jaga hare. Holmberg ställde sig på pass och hans hund började skalla. När drevet flyttade sig ställde sig Holmberg på en ny plats, redo med sin dubbelpipiga mynningsladdare. Enligt artikeln var Holmberg helt övertygad om att Lejon drev en hare mot hans nya plats, men:

”Nätt och jämnt hade han hunnit ställa sig till rätta i det nya passet, förrän han fick se ett större ljusgrått djur, troligen en varg, komma i full karriär efter drevspåret. Ögonblickligen small ett skott från hans finkalibriga dubbelbössa.” (Upsala Nya Tidning 30 november 1927)

Holmberg skadsköt vargen som slog omkull, tjutande av smärta. Strax var djuret på benen och försvann in i skogen. Holmberg lyckades slänga ännu en hagelsvärm mot vargen, men utan synbar effekt. Det hela hade gått fort och Holmberg blev rädd att han skjutit den nyinflyttade skogsinspektörens hund. Jägaren kutade hem för att hämta grövre hagel, gåtan måste få sin lösning.

Den som läser artikeln i UNT 1927 blir nu konfunderad, då det står att Holmberg tar med sin äldsta son till hjälp i jakten. Här kan man misstänka att det egentligen var sonen som var den 14-åriga pojken som enligt berättelsen sköt den sista vargen. Kan det ha skett en förväxling?

Enligt artikeln följde de båda jägarna blodspåren ett hundratal meter där de finner den skammade och illa tilltygade vargen. Holmberg låter avsluta jakten med en sista rungande bössmäll. Lejon kom då sättande mot skottplatsen och blev varse vad han förföljt. Den tidigare så styva hunden ryggade nu och sprang med slokande svans hem i skräck. Den gamla varghanen mätte fyra alnar (drygt 2 meter) från nos till svansspets. Skinnet såldes till Uppsala universitet för 40 kronor.

I tidningen Jakt & Jägares nätupplaga från 14 januari 2011 ges en något annorlunda version. I den här berättelsen satt den 14-årige Anders Holmberg hemma när de äldre karlarna var ute och jagade varg. Han fick helt enkelt inte följa med. Men när han hörde drevet närma sig tog han ner bössan från väggen, sprang ut och lyckades fälla vargen.

Enligt denna version av historien var det länsmannen i Östa by som köpte skinnet av Anders Holmberg. Bössan som Holmberg påstods ha använt finns numera i Nora-Tärnsjös hembygdsförening.

Hur jakten verkligen gick till är svårt att säga, men att några skulle vara ute så sent som 1874 för att jaga varg förefaller lite osannolikt – troligen var vargen en oväntad bifångst i en annan jakt.

Vargen hade, liksom i övriga Sverige, varit stadd i utrotning under 1800-talet. När jakten var som mest intensiv i Västmanlands län dödades 279 vargar åren 1827–1839, medan 61 djur fälldes under åren 1850–1859. Därefter minskade antalet till 24 under åren 1860–1869.

Statistiken bygger på utbetalade skottpengar och efter 1870 betalades inga skottpengar ut, dödade vargar lyser med sin frånvaro i Västmanlands statistik. Inte heller den varg som Holmberg sägs ha skjutit har hamnat i statistiken, vilket kan tyda på ett visst mörkertal. Men med tanke på att skottpengarna var tämligen stora belopp lär de flesta fall ha rapporterats in.

Det kom att dröja många år innan vargen kom tillbaka till Västmanland, men landskapet fick tidigt tilldelning av den moderna tidens vargstam. Från att ha haft ett revir 2006 har nu landskapet åtta revir, varav två helt egna. Samtliga revir tycks ha fått avkomma enligt inventeringarna, en ökning på cirka 70 vargar.

Denna vinter har det beslutats om att 15 vargar ska skjutas i länet. Senast det sköts vargar i sådan omfattning i Västmanland var år 1846.

Anders Lindkvist