Bildens mittpunkt är den enorma svanen som hänger i björken med utsträckt hals. Mittenmannens skjutna fågel ter sig mikroskopiskt ynklig intill det vita vidundret. Mannen till höger håller vad som ser ut som en tjäderhöna. Den suddiga mannen till vänster poserar med en nyflådd räv.

Bilden är tagen runt 1910 och vid denna tid var det ett omvänt jaktlandskap mot dagens. I dag är det klövviltet och jakten med kula som är huvudfokus bland jägarna, men vid förra sekelskiftet var fågeljakten med hagelvapen huvudsaken.

Älgen och rådjuret höll på att återhämta sig efter ett århundrade av nära utrotning, och därför fortfarande sällsynta. I södra delen av Sverige var det många jägare som aldrig skaffade sig ett kulgevär eftersom det inte fanns något skäl till att äga ett.

Fågeljakten var omfattande och inbegrep långt fler fåglar än idag, de sköt fåglar vi inte ens skulle snegla åt med en hagelbössa. När Jägareförbundets Norrköpingsavdelning inventerade fågellivet lokalt år 1864 blev listan lång på mer eller mindre jaktbara sorter.

De klassiska skogs- och fälthönsen liksom måsar och andfåglar finns representerade, men också stortrapp, trana, svart stork, häger, rördrom, storspov, storlom, tordmule och kustpipare. Småfåglar, menar man i texten, är ”i denna trakt af ingen betydenhet och idkas endast af gossar”. Rovfåglar, de ”skjutas gerna, när tillfälle yppas” konstaterar artikelförfattaren torrt.

Bland rovfåglarna i artikeln inräknas fågelarter som vi i modern tid lagt ner stora resurser på att rädda, exempelvis pilgrimsfalk och örn.

Det dröjde till 1912 och 1927 års jaktstadga innan jakten på fågel började inskränkas. Med denna lagstiftning stärktes skyddet för många sällsynta fågelarter och däggdjur. Ett generellt fågelskydd infördes och skulle gälla mellan 1 mars och 31 augusti.

Intressant nog undantogs stenfalk, duv- och sparvhök, sothöna, grå- och havstrut, lom, skäggdopping, kråkfågel och vissa sparvar. I takt med svenskens intresse för naturen och miljömedvetenhet lämnade allt fler fåglar listan över jaktbara arter.

Om vi återgår till just svanen så fridlystes den strax efter 1927. Enligt SLU:s artdatabas antas det ha funnits cirka 20 häckande par av sångsvan kvar i Sverige vid denna tid. Det kan vara en anledning till att just svanen på bilden blivit förevigad. Det var ett sällsynt byte för sin tid.

Under första världskrigets nödår sköts stora mängder svanar och såldes. Fågeljägaren Inge Juberg som jagade vid sjön Tåkern under kriget berättade i en intervju, som finns publicerad i Om villebråd och jakt i Östergötland under gångna tider (1998):

”Vi var mitt i första världskriget, folk har bekymmer med att skaffa mat. Tåkerns trettio yrkesfiskare arbetar för högtryck och deras fångster säljs praktiskt taget innan de når land. Det är nu som uppfinningsrika torpare och jägare börjar jaga svan för avsalu. […] Det kunde skjutas sjuttio knölsvanar på en förmiddag. De kördes med häst till torgen i Mjölby, Vadstena och Motala. Ett bra tillskott i kassan för fattigt folk…”

Enligt boken Vårt villebråd (1896) var det framför allt sångsvanen som var föremål för jakt medan knölsvanen, eller tam svan som den också kallades, fredades eftersom de med sin ståtliga gestalt var ”en så stor prydnad för den sjö, der han finnes”. Köttet ansågs också vida sämre än sångsvanen, och de äldre djuren betraktades som knappt ätbara.
I dag har vi fridlysningen och artskyddet att tacka för de fågelbestånd som finns. Enligt artdatabasen har vi förmodligen aldrig haft så stora svanbestånd som nu. Debatten mellan jägare och ornitologer fortsätter alltjämt, till rimlighetens lov får man hoppas.

Anders Lindkvist