I sin ungdom levde Axel Eriksson i skuggan av två av 1800-talets mest äventyrliga och omskrivna herrar, Llewellyn Lloyd och dennes son Charles Andersson. Den senare kom Eriksson i ensamhet att begrava i Angolas röda sand. Likt Charles Andersson kom han att karva sig en karriär ur södra Afrikas vidsträckta jordar.

Axel W Erikssons livshistoria började i Vänersborg där han föddes år 1846. Han var son till slaktarmästaren Anders Eriksson och Sara Maria Andersdotter. Av sina skolkamrater kallades han ”naturforskaren” på grund av det stora intresset för jakt och friluftsliv.

Eriksson flyttade till Värmland som skogselev och kom då i kontakt med den åldrande Llewellyn Lloyd. Denne välkände och excentriske aristokrat hade redan på 1820-talet övergivit sin bana inom engelska bankväsendet och flyttat till Sverige för att ägna hela sitt liv åt jakt, fiske och naturforskning. Lloyd såg att Axel Eriksson med talang delade många av hans intressen.

Genom Lloyd blev Eriksson bekant med Charles Andersson, Lloyds oäkta, men framgångsrike upptäcktsresande son. Andersson hade gjort sig ett namn just genom sina upptäcktsresor och hans skildringar av Afrika var vida populära vid denna tid.

En tjusad Axel W Eriksson lät sig år 1865 värvas till vad som kom att bli Charles Anderssons sista expedition. 19 år gammal steg han av båten i Kapstaden efter tre månaders seglats. Ynglingen kom bra överens med Andersson och visade sig vara till god hjälp, både som jägare och fågeluppstoppare.

Det var en tärd Andersson som Eriksson slog följe med. Han levde i sviterna efter tropiska sjukdomar och flera gamla skottskador som han ådragit sig i olika stamkrig. Stundtals var Andersson så dålig att den unge Eriksson fick leda expeditionen. Den 7 juli 1867 somnade Charles Andersson in för gott och Eriksson begravde sin forne ledare i en enkel grav som han grävt med hjälp av en bleckburk och en yxa.

”Det var en tärd Andersson som Eriksson slog följe med. Han levde i sviterna efter tropiska sjukdomar och flera gamla skottskador som han ådragit sig i olika stamkrig.”

Axel Eriksson ärvde Charles Anderssons kläder, bössor och ammunition. Han tycktes aldrig ha tvekat över vad han nu ville göra. Jakten, fåglarna och äventyret var och förblev hans kall. Han påbörjade en lyckosam men slitsam tillvaro som jägare, handelsman och boskapsägare i sydvästra Afrika. Framgångsrikt byggde han upp stora rancher tillsammans med kompanjonen och konsuln i Kapstaden Anders Ohlsson.

Axel Eriksson beskrivs i källorna som en anspråkslös, förståndig, nästan försynt man som tidigt skaffade sig ett gott rykte både hos såväl kolonialherrar som stamäldste. Han tycks ha besuttit en diplomatisk talang och hade lätt för att smälta in i många sammanhang.

Trots stora framgångar som ranchägare var det naturintresset och jakten som Eriksson helst ägnade sig åt. Han företog jaktexpeditioner över hela sydvästra Afrika. Framför allt var det elfenben, strutsfjädrar och andra kolonialvaror som var eftertraktade.

”Redan under sin färd med Charles Andersson blev han illa tilltygad av en leopard som han skadsköt under fågeljakt.”

Livet i bushen var farligt och många gånger beskriver Axel Eriksson i sina dagböcker livsfarliga möten med lejon och elefanter och andra faror. Redan under sin färd med Charles Andersson blev han illa tilltygad av en leopard som han skadsköt under fågeljakt. Detta är dramatiskt skildrat i hans dagbok, som finns publicerat i Vite hövdingen (1955) av Andrew E: son Wärneman:

”Genast sprang jag dit och fann en leopard redo till språng mot mig. Ung och oerfaren i de afrikanska jaktmarkerna, sköt jag i min jaktiver obetänksamt nog ett hagelskott ur min fågelbössa mot leoparden. Med ett enda språng var denne över mig, kastade mig baklänges på marken och högg sina skarpa tänder i min högra arm, som genomborrades. Blixtsnabbt angrepo emellertid mina präktiga jakthundar leoparden, ryckte och sleto honom bakåt samt hindrade honom därigenom från att komma åt min strupe. Slutligen nödgades vilddjuret, sårat som det var, släppa sitt tag i mig och åter söka skydd i busksnåren, dock först sedan det dödat två av hundarna. Själv lyckades jag, ymnigt blödande ur såren, mycket illa tilltygad, med händer och armar sönderbitna och med bröstet sönderklöst av leopardens skarpa klor, ta mig tillbaka till lägret.”

Axel Eriksson dokumenterade naturen enligt den tidens vetenskapliga anda. Han hade ett passionerat intresse för fågelliv och för all sorts zoologi. Han samlade insekter och sköt tusentals olika fåglar som han själv stoppade upp och dokumenterade. Han hade en stadig korrespondens med vetenskapsmän och museer runt om i Europa.

I slutet av maj 1901 var Eriksson på resa till häst från sin farm i Steenbokfontein till staden Grootfontein i nuvarande Namibia. Han led av feber och överansträngning. Den 30 maj drabbades han av en hjärtattack och avled.

Hans familj kom att ta vid arbetet med farmerna i några år till, men Axel W Erikssons namn lever vidare i hans gärning – och hos fågelarten sporrlärka, Chersomanes albofasciata erikssoni, som finns i norra Namibia.

Anders Lindkvist