”Kvällen före Peregrinus tändes eldar i skogen för att vargens ungar skulle bli blinda.” Det står att läsa i Carl-Herman Tillhagens bok Allmogejakt i Sverige.

Peregrinusdagen, den 16 maj, är en sedan länge förgäten dag i kalendern, men under 1800-talet var det ett viktigt datum för Närkes bönder. I varje by flammade stora bål upp och kring elden skränade och skrek ungdomen. Den sotiga rymden fylldes med höga rop, tutande lurar, bösskott och rasslandet av kastruller och grytlock.

Att ”hålla pilgrim” var en årligen återkommande ritual där rovdjuren skulle motas ur skogarna med eld, rop och förbannelser. Eldandet pågick genom försommarnatten tills rusets rogivande slummer tagit överhanden.

Liknande ritualer fanns i landets alla rovdjurstäta bygder, särskilt under 1800-talets första hälft då rovdjursplågan var som störst. Dessa ritualer gjordes i samband med betessläppet och skulle fungera som en skyddande besvärjelse över djuren. I takt med vargens försvinnande kom Peregrinusfirandet allt mer att smälta ihop med valborgsmässoaftonens eldar.
I Närke gav en del sina djur en bit av ”juloxen”, som var det skådebröd som stod på julbordet. Juloxens heliga natur skulle skydda boskapen mot vargens och björnens angrepp.

Ett annat skyddsmedel var att ge djuren lite tjära och sillake, alternativt en liten kula sammanknådad av tjära och mjöl. Varje landsända hade sina egna magiska knep.

Att åkalla de högre eller de hemliga krafterna låg också nära till hands bland dem som led hårt av rovdjurens framfart. Vargens närvaro präglade sinnena hos dem som arbetade i skogen och i Hidinge, Närke, drog kolare och skogshuggare granruskor efter sig när de färdades i skogen för att prasslet ansågs skrämma bort vargen.

Även i Närke ställde man till med vargskall. Skallen ordnades häradsvis och skallfolket uppbådades med budkavle som skickades runt i byarna. Varje hushåll skulle ställa upp med en man och uteblev man kunde det straffas med böter.

Först med jaktstadgan från 1864 avskaffades den allmänna plikten för allmogen att ställa upp i skallen. De flesta förde med sig vargnät och vargspjut, men med tiden blev skjutvapnen allt vanligare.

I Almby ställdes det på 1850-talet till med ett stort vinterskall. Skissen visar ett exempel på hur ett skall kunde organiseras. I norr spändes långa rader med varglappar upp för att hindra vargarna från att ge sig ut på Hjälmarens isar. I söder formerades en tät kedja av människor som hindrade vargen söderut.

På just detta skall deltog så många att några vargnät inte behövdes. Från väster gick drevet med koskällor, harskramlor, lurar, trummor och höga rop. Djuren drevs mot en dold kedja med skyttar som stod på en skogsbeklädd höjd i öster.

Kartskiss över vargskall i Almby på 1850-talet. Källa: Nordiska museet och Skansens årsbok 1940.

I Närke finns, liksom flera andra delar av Sverige, många berättelser om närgångna vargar. En del återfinns endast som folkliga berättelser, andra är dokumenterade händelser i bruksarkiv och tidningar.

En särskilt spektakulär vargattack ska ha skett i trakterna kring Storsjön i Lerbäck där ett förlovat par blev ihjälrivna av varg. En särskild järnhäll ska ha monterats på Lerbäcks kyrkas nordöstra sida till minne av denna händelse. Möjligen försvann denna järnhäll när kyrkan förstördes i en brand 1782.

I Laxå bruksarkiv berättas att rådman Sundstedt år 1844 hade en tam varg som han tvingades avliva efter att den med sina tjut lockat in vilda vargar i staden och dödade alla hundar.

I Fällersta trängde sig en varg in i farstun på ett hus och tog hunden som låg där och sov.

I Nerikes Allehanda den 5 mars 1853 kunde man läsa att två pigor i Ekeby blev förföljda av en varg som hade siktet inställt på pigornas medhavda hundar. Pigorna lyckades med nöd och näppe fly undan och rädda hundarna.

Vem som dödade Närkes sista varg tvistas det om, men de sista observationerna skedde den 3 mars 1875 när en varg visade sig vid Wissbo gård i Lerbäck. Vargen förföljdes på skidor men undkom i skydd av mörkret. År 1867 var sista året som skottpengar för varg betalades ut i Närke.

Där vargen frodades i Närke under tidigt 1800-tal var förhållandet det motsatta för björnen. Björnens mer lättstötta och skygga natur gjorde att den svenska björnstammen långsamt drog sig norrut.

I juni 1875 sköts den sista björnen i landskapet av mekanikern Jean C Meurke i Sunnahed. Denna berättelse har emellertid dubbla bottnar då björnen visade sig vara en gammal och sjuk tambjörn som Meurke avlivat på uppdrag av ägaren som var en kringvandrande björnförevisare. Lustigt nog kunde Meurke kvittera ut 50 kronor i skottpengar för björnen.

Den sista vilda björnen sköts i början av april 1860 vid Sirsjön, tre kilometer väster om Svartån. Det var vid Svartå bruk som masmästare G. Nilsson såg färska björnspår och under tre dagar förföljdes björnen av Nilsson och brukets jägmästare S. J Jern.

Efter att ha uppbådat lokala jägare och eftersänt duktiga jägare från Örebro lyckades Nilsson tilldela björnen banesåret med sin bössa. Jakten hade varit dramatisk och björnen visade sig vara osedvanligt stor. Den mätte 190 centimeter från svanstipp till nosen. Björnen bars i triumf till Svartå herrgård och därmed ut ur landskapets fauna.

På herrgårdens gårdsplan firade man med skålar och saluter och jägmästare Jern från bruket sågs ligga raklång på den väldiga björnen där han sög smackande i sig det döda djurets blod vilket ansågs ge både mod och styrka. Björnen stoppades upp och finns att beskåda på Biologiska museet i Örebro.

Nuförtiden gör björnen korta visiter in i Närke, men ingen varaktig stam har etablerats. Vargen har däremot kommit för att stanna. Senaste inventeringen pekar på cirka 60 vargar, fördelade på sex revir inom länet och sju gränsrevir.

Anders Lindkvist