”Detta rofdjur tilfogar icke allenast landtmannen den betydligaste skada å dess afwel, utan förföljer och utöder äfwen til stor myckenhet elg, hjort och rå, borde derföre af jägeri-betjeningen med mer alfware utdödes, än nu allmänt å en del ställen sker.”
Dessa ord är skrevs av Magnus Hendric Brummer (1735–1790), författaren till Sveriges första riktiga jakthandbok Försök til et Swenskt Skogs- och Jagt-Lexicon, som kom ut 1789.

Brummer började sin bana som militär, men ådrog sig en svår ljumskskada när han föll från en häst och sadlade om till överjägmästare i Halland.

I sin bok gav han flera råd rörande rovdjursplågan. Brummer var en förnuftsstyrd man av sin tid och förordade att alla rovdjur skulle dödas med alla till buds stående medel. I sin bok beskyllde han också högre ämbetsmän och politiker för att ha försummat rovdjursjakten och att det var därför rovdjuren ökade trots människans utbredning. Hans resonemang var tidvis inte olikt det vi kan höra i dag från de rovdjurskritiska skarorna.

I övrigt var Brummer mycket praktisk när han lade ut texten kring rovdjursjakten. Hur knyter man ett björnnät bäst? Eller vilken beskaffenhet har den bästa vargården och vice versa.

Hans utvikning om åtelmetoder vittnar om hur avancerat åtlandet efter rovdjur var vid denna tid. Enligt Brummers beskrivning ska man strypa en kalv eller helst en get och lossa på dess skinn. Kroppen prepareras sen på olika sätt med gift, exempelvis apotekare von Akens ”räfkakor” eller ”wargpulver”.

Det flådda skinnet sys fast igen varpå det döda djuret sedan grävs ner i hästgödsel i 10–12 dagar. Den av föruttnelse svullna kroppen läggs sedan ut på en väl vald åtelplats. Rävar och vargar som sen äter av kadavret ”pläga sällan hinna 100 högst 200 aln, från stället, förr än de ligga döde.”

För att förhindra att traktens hundar från att förgiftas förordar Brummer att prästen från predikstolen kungör åtelplatsens placering.

Halland var trots sitt karga landskap inte förskonat från vargens framfart, tvärtom vittnar de många vargskallen om att den var förhållandevis talrik och dröjde sig länge kvar. Under perioden 1861–1865 rapporterades det in att 11 hästar, 2.555 får, 39 getter, 24 svin och 6.328 fjäderfän fallit offer för rovdjur.

Under samma tid dödades också 6 vargar, 8 lodjur och 2.148 rävar.

Halland var också skådeplatsen för en av de sista vargattackerna på människa med dödlig utgång.

Med tiden motades vargarna långsamt bort, liksom de försvann i de närliggande landskapen. Men så sent som i februari 1871 sammanfattas i Hallandsposten vargsituationen kring Varberg som ohållbar.

I artikeln beskrivs hur ”Wargarne blifwa allt djerfware i wåra trakter”, att en bonde från Veddinge sålde kött på torget efter två vargdödade får och att två hundar dödats i Tvååker. I Fastarp blev en vandringsman förföljd av en varg och i Varbergs utkanter hade vargarna grävt runt i garvarens kompostavfall.

För att råda bot på situationen, står det i artikeln, att åtskilliga ”af stadens jägare hafwa nattetid warit ute på skall, men winsten har hittils endast blifwit förfrusna öron och dito näsor.”

Uppgifterna går isär när de sista vargarna i historisk tid dödades i Halland. Den sista i Knäredstrakten, där Kerstin Jonsdotter levde, sköts 1864 – men flera källor pekar mot att Hallands sista vargar sköts på 1870-talet. Dock ska det tilläggas att sista gången det betalades ut skottpengar för varg i Halland var så sent som år 1888.
I Halland dödades också en av de första vargarna i modern tid. Det var den så kallade Skånevargen som 1984 sköts i en kohage i Halland av en bonde som ville freda sina djur. Denna märkliga jakt markerade slutet på en lång kedja av händelser kring denna varg.

Skånevargen föddes i Värmland 1983 och tillhörde en av de tidigaste föryngringarna av den nutida svenska vargstammen. Denna varg vandrade söderut och sköts först med bedövningspil av polisen i Skåne. Den flyttades till Dalarna, men vargen vandrade ånyo söderut för att sluta sina dagar i halländska hagmarker.

I dag finns inga etablerade revir i Halland, men i början av året har flera observationer av varg rapporterats in i trakterna av Kungsbacka.

Länsstyrelsen ser det som troligt att Halland inom kort kommer ha ett eget vargrevir och därmed har vargen kommit tillbaka efter ca 150 års frånvaro.

Anders Lindkvist

Fotnot: Texten har uppdaterats med uppgiften om minnesstenen på platsen där Kerstin Jonsdotter ska ha dödats av varg 1846.