Mannen på bilden heter Oskar Brusell. Han var en ovanlig figur i landets tiggarskrå. Detta skrå var stort på 1800-talet och utgjordes av tiggare, landstrykare, luffare och annat löst folk som strukit runt på landsbygden sedan urminnes tider. Just när det kom till Brusell så var han något av en särling då han av fri vilja – och förmodad psykisk sjukdom – valde livet som vagabond på Östergötlands landsvägar.

Här porträtteras han i folkskolelärare Jan Thorins atelje i Åtvidaberg. Bilden är förmodligen tagen i slutet av 1800-talet och Thorins fotografi andas värdighet, trots Brusells yttre.

Mannen blickar in i fjärran med ett närmast ädelt uttryck. Han är klädd i många lager rockar och hans skor är lappade till oigenkännlighet.

I hans brunbrända näve vilar en enkel torparbössa, en mynningsladdad infanterimusköt som gjorts om till enklast möjliga hagelbössa. I denna artikel får han tjäna som representant för fattigjägarnas kast.

Under 1800-talet utgjordes den samlade jägarkåren till stor del av samhällets fattiga och deras raka motsats, de välbärgade. Dessa två samhällsgrupper förenades, trots sin olikhet, på två punkter – gott om tid och intresset för jakt. De fattiga hade tiden i överflöd då de ofta saknade regelbundet arbete medan de rika som inte hade tiden bunden i traditionellt arbete kunde köpa sig fritid med sina pengar.

För många fattiga torpare, backstusittare och lösdrivare var jakten essentiell för att få mat på bordet och kontanter i fickan. När den lilla trädgårdstäppan inte räckte för att föda hushållet fyllde jakten på.

De rika jägarna drevs mer av naturromantik, frisksport, naturvetenskapligt intresse och inte sällan av prestige och känslan av mandom.

Det hände ofta att landsbygdens trashankar kom i konflikt med den jordägande aristokratin. De fattigas jakt präglades av en ostyrd rovdrift som inte brydde sig om vare sig viltvård, jakttider eller jaktarrenden.

Ett ständigt återkommande tema i samtidens jaktlitteratur var hur man skulle få bukt med dessa ”krypskyttar”, som ansågs både osportsliga och helt i strid med den jagande gentlemannens förväntningar på jaktens skötsel.

Konflikterna mellan jordägarna och de fattiga jägarna eskalerade i takt med att jakten strukturerades med jakträtt och jaktarrenden under sent 1800-tal.

Ibland resulterade konflikterna i både handgemäng och grovt våld, som en nyhetsartikel i Arboga tidning den 21 juni 1888 kunde berätta om:

”Vildsint krypskytt
En sorglig händelse inträffade i Valfors egenom, Aspeboda socken. Inspektor V. Steffenburg, som arrenderar nämde egendom, var på morgonen ute och gick, då han i en hage påträffade en främmande person, försedd med bössa och två hundar. Herr S. tillsade främlingen, att det ej var tillåtligt att jaga på egendomen, hvarpå denne svarade: ”Om ni inte tiger, så får ni en hagelsvärm i er.” Herr S. aflägsnade sig nu, men hann ej många steg, förrän han träffades af ett hagelskott i högra armen. Då läkaren kom till stället befanns det att ett 20-tal hagel inträngt i armen så djupt att endast ett kunde uttagas. Våldsverkaren tog till flykten, men man tror sig vara honom på spåren.”

De hårt arbetande bönderna var inte heller särskilt imponerade av de fattiga jägarna. Att ”springa på skogen och jakta” var en syssla för arbetsskyggt folk som inte mäktade med plogen och liens slitsamma krav. Att satsa på jakten var att bryta med bondesamhällets regelbundna årshjul och ifrågasätta de fundament som var bondeståndets huvudsakliga identitet.

Eller som det står i en uppteckning från Bjuråker i Hälsingland: ”Dä ä ovärdit en lantbrukar att springe i skogen.”

Inte heller kyrkan och prästerskapet uppskattade detta jagande trasproletariat. I jaktens oförutsägbara natur fanns det stort utrymme för skrock och vidskepelse. Detta tog sig ibland hädiska former. Om nätterna sprang jägare på kyrkogårdarna och drog bösspipor genom dödmull och stal benbitar och kistspik som skulle ge mer död i bössan om de förvarades i kolvlådan.

En del drivna jägare gick så långt att de sköt mot altartavlan genom kyrkportens nyckelhål, andra stal och sköt på oblater för att på magiskt sätt förbättra bössan. Många jägare hade heller inte för vana att helga vilodagen, utan valde bössa och hund framför kyrka och präst.

För småbrukaren och backstugusittaren var jakten varken lek eller nöje. Det var ett hårt arbete vars resultat var högst oförutsägbart. Det var en sysselsättning som skulle trygga livets nödtorft. Carl-Herman Tillhagen skriver i Allmogejakt i Sverige (1987):
”Den svenska jaktens väsentligaste betydelse låg förr utan tvekan i det inkomsttillskott den gav de små i landet, de fattiga och obemedlade. För dem var det inte nöjet att jaga, som lockade dem till skogs med bössa eller snara, utan fattigdomen och den tvingande försörjningsplikten.”
Jaktarrenden, jaktkort och vapenlicenser infördes i landet under 1900-talets första hälft, vilket – i kombination med sträng jaktetik och ökad levnadsstandard – tog död på fattigmansjakten.

Kvar blev bara våra nostalgiska drömmar om en förfluten landsbygd då jakten var fri för envar, bortom myndigheter och förordningar.

Anders Lindkvist