onsdag 17 april

Jakt & prylar

Min första jakt – självbiografisk teckning av Fritz von Dardel som visar ett jaktsällskap i Gimo 7 oktober 1841. Foto: Nordiska museets arkiv.

Bilden: Jägarbrännvin och slaktsupar – alkohol och jakt

Premium

Förhållandet mellan jakten och spriten är långt och komplicerat. Stundtals självklart, okonstlat och ledigt, i andra tider stormigt, skamligt och rent av med dödlig utgång. I den här essän gör vi ett historiskt nedslag i alkoholkulturen inom jakten.

”Blanda inte alkohol och jakt.”

Ur Nya Jägarskolan – Svenska Jägareförbundets kursbok för jägarutbildningen.

 

Det finns få saker inom den svenska jaktkulturen som i dag anses mer skambelagt än att jaga onykter. Trots att det inte finns några lagstadgade promillegränser för jakt så är jaktfylla i dag aldrig acceptabel. Det är rattfylla med gevär.

Trots det tycks ändå jakt och alkohol ha haft ett starkt historiskt band till varandra. Det har varit slaktsupar, jägarbrännvin och bäverhojt.

 

Rent historiskt tycks alla vara på det klara med att du inte blir en bättre jägare när du är full, men en stärkande hutt tidiga morgnar har varit norm i gamla tider då brännvinet flödade i svenska strupar. De stora rovdjursskallen på 1800-talet förvandlades ofta till veritabla fyllekalas när drevkarlarna samlades från socknarna.

Skallen fick dåligt rykte och inte var det lätt för en skallfogde att hålla hundratals småfulla karlar i schack, särskilt som de dessutom var utrustade med yxor, spjut och skjutvapen.
Landshövdingen i Jönköping suckade uppgivet:

”De besvärliga skallgångarna – dessa bullersamma folksamlingar, där tusentals dagsverken förspillas, ofta i sus och dus, under det att rovdjuren skämmas, men sällan skrämmas.”

 

I övrigt har alkoholens drabbande verkan lämnat få spår i jaktens historia. Läser man dagstidningarna från 1800-talet och tidigt 1900-tal finner man att vådaskott med jaktgevär är vanligt. Framför allt är det barn, ungdomar och drängar som skjuter sin kompis, granne, sin käraste eller rent av sig själva av misstag. Utifrån vad som framgår i artiklarna var det sällan under alkoholens rus som olyckorna hände.

 

De vanligaste anledningarna var oaktsamhet under jakt eller att skytten inte vetat om vapnet var laddat. I jakthandböckerna från äldre tider benämns alkoholen inte, den spelar en ickeroll. Endast Georg Swederus jakthandbok från år 1832 gav svar på tal om brännvinet bedrägliga natur:

”På sådant sätt har mången Jägare under sina mödor danat sig behofvet af styrkande medel. Brännvinet, den äkta nordiska pesten, som, brukadt med sans, är vid många tillfällen af högst välgörande användning, blir genom detta missbruk ett förgift, så mycket vådligare som det ifrån början vinner insteg under skepnaden af ett vigtigt helsomedel.”

 

Swederus menade att brännvinet kunde tjäna en stärkande roll vid krävande strapatser, men att det vid omåttligt intag snarare uttömmer kroppens krafter. ”Lycklig den som aldrig vänjer sig vid detta styltmedel för krafterne!”, manar Swederus på.

Alkoholens inverkan på jaktetiken lämnar dock Swederus därhän och det kan man nog säga är ett generellt mönster under hela 1800-talet. Brännvin i måttliga mängder inför en krävande jakt var normalt, öl pratade man inte om då det snarare ansågs vara en källa till kaloriintag än rus.

 

Tittar man på en del uppteckningar så kan det bli en hel del supar under en jaktdag. Enligt en uppteckning från 1800-talet tog man en sup vid hundens upptag, en så kallad ”opptagare”, och en sup när man påträffat dött vilt.

En intressant episod är den om jägarbrännvin. Det finns många olika brännvinsblandningar som i receptböckerna kallats jägarbrännvin. De äldre sorterna var enkla och hade för avsikt att ge närmast magisk inverkan, exempelvis brännvin blandat med björngalla. Denna blandning var svårdrucken men gjorde enligt en källa personen ”så lätt och vig och morsk”.

 

Det fanns även en brännvinssort med samma namn som såldes av Vin- & Spritcentralen. Receptet baserades på den småländska jägaren Carl-Fredrik Hyltén-Cavallius recept från tidigt 1900-tal och innehöll brännvin blandat med sherry och eau-de-vie.

Statliga Vin- & Spritcentralen framställde detta brännvin från 1927 till 1955, då tillverkningen lades ner efter påtryckningar från Svenska Jägarförbundet som tyckte att kopplingen mellan jakt och brännvin var olämplig.

Där kunde Jägarbrännvinets saga ha varit all, men oväntat nog önskade Svenska Jägareförbundet att tillverkningen skulle återupptas igen 1997. Produktionen gick dock på grund när Vin & Sprit stämdes av Jägermeister för varumärkesintrång. Efter att Jägermeister förlorat i två instanser vann de slutligen 2003 i Högsta domstolen och därmed sattes permanent punkt för Jägarbrännvinet. De äldsta årgångarna av Jägarbrännvinet säljs numera för stora summor på dryckesauktioner.

 

Stilleben med jägarbrännvin. Foto: Anders Lindkvist

Även om det i dag anses tabu att dricka alkohol under jakt, så finns det en stark och gammal tradition att dricka efter jakten. Förr delades brännvinet ut i en avslutande ritual bland drevkarlar, jägare och slaktfolk. Det kunde gå till som i denna uppteckning från Skåne:

”En gång var det drevjakt på Skillinge. När denna var slut var jaktsällskapet samlat i Gamle Stamp. Då bars där ut brännvin i stora kopparkittlar till drevkarlarna och sattes ett mått därbredvid, så att de fingo dricka så mycket de ville. Detta hände före eller omkring 1843.”

 

I det gamla Sverige var det inte sällan som man ställde till med jaktkalas, älgkalas eller rävkalas efter en lyckad jakt. På mindre jaktkalas fick deltagarna dra lott om vem som skulle inköpa öl, brännvin och mat. Ibland var även kvinnfolk välkomna att delta och det bjöds upp till dans.

Alkoholen var ett naturligt inslag bland de som ansågs ha utfört ett hårt arbete om det så var slåtter eller jakt. Det var livets gång fram till 1900-talets början då nykterhetsrörelsens budskap och statens nedslag på den svenska alkoholkulturen slog ut i full blom. Under 1900-talet tycks nykterhet under jakten successivt ha blivit norm.

I en intervju gjord av Nordiska Museet med älgjägaren Lennart från 1980-talet skymtar attitydförändringarna:

”Lennart dricker ingen alkohol under älgjakten, säger han. ’Nej man orkar inte på kvällarna’. ’Sen kör man bil till jakten och man får gå hem om det luktar sprit. Men det förekom att man drack sprit på 1940-talet.’”

 

I dag finns det inga alkohollagar som reglerar konsumtion i samband med jakt, inte heller några promillegränser eller bötesbelopp. Efter några uppmärksammade jaktrelaterade dödsfall i Frankrike så har debatten om jaktsäkerhet rasat. I början av året lade franska regeringen fram ett lagförslag om att reglera alkoholintaget för franska jägare. I Sverige är jaktolyckor med alkohol inblandat sällsynta, men det förekommer emellanåt. Som exempelvis händelsen en natt i november 2019 när en berusad jägare sköt en jaktkamrat i tron att det var ett vildsvin.

 

Det tål att upprepas: Blanda inte alkohol och jakt.

 

Anders Lindkvist

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Mest läst

Samtidigt på JaktPlay