Ingenjören Andrée levde i 1800-talets svar på rymdkapplöpningen. Vem skulle först få kartlägga och placera sin nations fana på Nordpolen?

För Andrée var tanken omöjlig att släppa. Hans idé var att flyga en vätgasballong över polen och komma längre än någon annan människa. Med hjälp av en mängd entusiastiska mecenater kunde Andrée förverkliga sin idé.

Expeditionsplaneringens bränsle var snarare patriotisk feberyra och naiv upptäckarglädje än enträget vetenskapligt arbete eller verklig kunskap om polarexpeditioner. Detta skulle visa sig få ödesdigra konsekvenser som slutligen bragte besättningsmedlemmarna livet.

Det var inget fel på Andrées självförtroende, han tänkte sig detta uppdrag som en äventyrlig heroisk picknick. Han lät inte ens utföra några tester av ballongen Örnen inför resan.

Ballongens brist på styrning hade Andrée avhjälpt med en egenutvecklad teknik med släplinor, en metod som i verkligheten visade sig fungera dåligt.

Den tungt lastade franska ballongen i kinesiskt siden fylldes med proviant, vapen, slädar, kravatter, uppslagsverk, öl, portvin och en låda champagne i händelse av uppsluppet firande.

Den 11 juli 1897 kastade Örnen loss från en specialbyggd hangar på Danskön, Svalbard. Den tungt lastade sfäriska farkosten rörde sig makligt i den sydvästliga vinden. Ballongens släplinor drog genast ner ballongen till vattenytan och friktionen gjorde att linorna lossnade. Bara minuter efter avgång hade man tappat alla sina linor, 530 kilo rep.

Expeditionsdeltagarna hade samtidigt kastat av 210 kilo barlastsand. 740 kilo lättare steg nu i stället ballongen upp till 700 meters höjd. Andrées ärbara farkost blev nu inget mer än en enorm leksaksballong fångad i polarvindarnas nyckfulla spel.

Kommunikationsmedlen var lika kaotiskt oberäkneliga som äventyret själv. De hade några signalbojar de kunde släppa ner, liksom 36 brevduvor.

Brevduvorna var en gåva från Aftonbladet men tyvärr var ingen av fåglarna tränade att finna sina mål. Den 14 juli sköts en brevduva oväntat ner av en norsk kapten på en valfångare. I duvans meddelande var ballongens kurs nedtecknad och Andrée hade optimistiskt skrivit att allt var bra ombord. Det var det sista livstecknet från ballongkorgen.

Totalt fick ballongen ungefär två dygns skumpig flygtid. Farkosten tappade vätgas snabbare än väntat och tyngdes ner av regnet. Slutligen kraschlandade Örnen på isen, männen klarade sig utan allvarligare blessyrer.

Den havererade expeditionens medlemmar bebodde nedslagsplatsen en vecka. Långsamt blev de varse om sin svåra belägenhet. De lastade sina kälkar och begav sig söderut i hopp om att ta sig till Kap Flora på ögruppen Frans Josefs land. En resa på 35 mil.

De var illa utrustade för den arktiska sommaren med ständig kylande dimma och få möjligheter till att torka sina kläder. Slädarna lastades till bristningsgränsen och med stor möda framfördes de över ett förrädiskt landskap bestående av isvakar och isflak.

”Den 20 juli sköt de sin första isbjörn, den som kan ses på bilden ovan. Värt att betänka är att detta troligtvis var första gången som de bekantade sig med detta djurslag. De var inte vana jägare och förmodligen saknade de insikt om den oerhörda fara de försatte sig i varje gång de närmade sig ett av världens största rovdjur.”

Efter en veckas strängt arbete dumpades stora delar av lasten och föröver blev de tvungna att jaga för sin överlevnad. Champagne och uppslagsverk lämnades givetvis inte.

Den 20 juli sköt de sin första isbjörn, den som kan ses på bilden ovan. Värt att betänka är att detta troligtvis var första gången som de bekantade sig med detta djurslag. De var inte vana jägare och förmodligen saknade de insikt om den oerhörda fara de försatte sig i varje gång de närmade sig ett av världens största rovdjur.

Salomon August Andrées bössa. Foto: Grenna Museum/Andréexpeditionen Polarcenter

På dessa jakter var de endast beväpnade med enkla hagelbössor laddade med kulskott, dåtidens slugpatroner. Isbjörn, säl och valross tycktes ha varit det vilt de jagade. Köttet tillagades på ett primuskök.

I september bestämde de sig för att slå vinterläger då det vinterlånga, arktiska mörkret var i antågande. De byggde ett läger på ett stort isflak och lät sin tillvaro drivas med vinden. Isflaket kolliderade slutligen med Vitön och skavdes sönder mot dess klippiga strand. Lägret övergavs och de slog ånyo läger, nu på fastlandet.

Härefter blir bilden av expeditionen allt mer suddig och allt tyder på att samtliga medlemmar dog inom loppet av några dagar. Först 1930 hittades resterna av polarexpeditionen och sedan dess har många försökt sig på att lägga pusslet om ballongfararnas öden.

”De senaste undersökningarna pekar mot att Strindberg och möjligen även Fraenkel blev dödade av isbjörnar vilket lämnade Andrée ensam kvar. Hans dödsorsak är okänd men liket hittades på en klippavsats ovanför deras tält.”

Länge trodde man att trikiner från dåligt tillagat isbjörnskött var det som slutligen tog livet av äventyrarna. Eftersom Andrées, Strindbergs och Fraenkels kroppar kremerades vet vi inte säkert. Teorier pekar mot allt från utmattning, matförgiftning och självmord till kolmonoxidförgiftning.

De senaste undersökningarna pekar mot att Strindberg och möjligen även Fraenkel blev dödade av isbjörnar vilket lämnade Andrée ensam kvar. Hans dödsorsak är okänd men liket hittades på en klippavsats ovanför deras tält.

Innanför kläderna fann man hans dagbok noga inslagen samt morfintabletter. Kanske visste han att äventyret slutligen var över.

Anders Lindkvist