Magnus Leijer poserar utanför sitt tält, någonstans i Rhodesia. Foto: Okänd/Västergötlands museums samlingar & Elias Turesson (antiloper)

Bilden: En svensk jägare i Matabeleland

Premium

Det skulle kunna vara en gammal matinéfilm med en tvålfager, maskulin och fåfäng expeditionsledare i huvudrollen. Men bilden visar den okände storjägaren Magnus Leijer.

Det är tidigt 1900-tal och Magnus Leijer står utanför sitt tält i Matabelelands vildmark, nuvarande Zimbabwe. Hans fedora är nonchalant på sniskan, en solbränd arm håller i den grova dubbelstudsaren. Skjortan är uppknäppt i det hettande klimatet och hans ridbyxor är nedstoppade i benläder. Om Afrikaromantiken skulle summeras i en bild hade det kunnat vara just denna.

 

Magnus Leijer var svensk och tjänsteman i det vidsträckta brittiska kolonialväldet. Ett välde som britterna skoningslöst utökat under 1800-talet med hjälp av lockelser, pengar, brutal kapitalism och inte minst maskingevär och kanonbåtsdiplomati.

Leijer var en kugge i detta enorma kolonialiseringsmaskineri, men hans historia tog sin början i Ulricehamn där han föddes 1869. Leijer gick Sjökrigsskolan och satsade på en karriär som sjöofficer.

Som 21-åring lät han sig värvas av handelsföretaget Knutsson, Waldau & Heilborn. Detta företag ägde stora plantager och småindustrier i Kamerun och flera äventyrslystna svenskar flyttade dit för att delta i denna exotiska företagsamhet.

 

Det blev dock ingen lycklig tid i Kamerun för den unge Leijer. Hans första afrikanska äventyr slutade snöpligt med att han, utan resultat, krävde skadestånd från firman för dåliga arbetsvillkor.

Under de månader 1892 som Leijer arbetade för Knutsson, Waldau & Heilborn hade de anställda bara erhållit billiga och ofta skämda konserver som mat. De hade fått överleva på frukt och höns.

Inte heller någon sjukvård fanns och husen de bodde i saknade golv och var fuktiga. Möbler, inredning, sängkläder och mycket annat fick bekostas av arbetarna själva. Det som saknades fick de anställda köpa för ockerpriser ut företagets lager.

 

Trots urusla förhållanden måste det ändå varit något med Afrika som vunnit Leijers hjärta. 1893 trampade han åter den afrikanska röda sanden, denna gång som volontär i det brittiska kavalleriet.

Några år tidigare hade Storbritannien proklamerat Matabeleland som brittisk koloni och krig hade utbrutit med lokalbefolkningen.

Leijer deltog i flera våldsamma stridigheter och klättrade snabbt i rang. 1897, efter andra Matabelekriget blev han tjänsteman i den brittiska administrationen och fredsdomare i Salisbury (nuvarande Harare i Zimbabwe).

 

Under den relativt fredliga tid som följde dokumenterade han sin omvärld. Han deltog i kartläggningar och samlade information till forskningsstudier. Det var med sin kamera som han lämnade det största avtrycket. I dag finns hans över tusen fotografier på Göteborgs naturhistoriska museum.

Här skildras hans vardagsliv i en brittisk kolonial värld, en värld som var bokstavligt svartvit, tudelad mellan kolonialherrar och deras svarta undersåtar. Det är svårt att ta miste på Leijons personliga intresse för stamfolkens sedvänjor och förehavande, hans fotografiska arbete bär antropologens nyfikenhet.

 

Det är genom fotografierna som vi får lära oss mer om Leijer som jägare. Utan tvivel var jakten ett stort intresse, enligt historien ska han ha fällt 54 elefanter under sina år som i Rhodesia.

Troféerna passerar revy i hans rika bildskatt. Elefanter, flodhästar, bufflar, vårtsvin, lejon, leoparder och antiloper av alla de slag fick smaka på dubbelstudsarens hammarslag.

Leijer var en mycket erfaren ryttare och många av jakterna tycks ha utövats från hästryggen. Han påstod sig själv inte vara någon professionell jägare utan menade att det var jakten med kameran som var hans största drivkraft.

 

1918 lämnade Magnus Leijer Rhodesia och flyttade hem till Sverige där han blev brittisk vice konsul i Nyköping och Stockholm.

Leijer var en av ett fåtal svenska äventyrare som begav sig till Afrika under 1800-talet. Motiven var skiftande för äventyrare som Magnus Leijer och hans föregångare, såsom Charles Andersson och Axel Eriksson. Men det var ofta intresset för naturen och jakten de hade gemensamt.

 

Anders Lindkvist

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Mest läst

Samtidigt på JaktPlay