Motivet är hämtat ur Llewellyn Lloyds bok Anteckningar ur ett tjuguårigt vistande i Skandinavien (1855). Jägaren, vagabonden och naturforskaren Lloyd kände väl till motivets förhållanden, eftersom hetsjakt efter vilt på skare var en vanlig men grym jaktform i norra Sverige.

Metoden var lika enkel som den var hänsynslös. När skaren var tillräckligt hård för att bära hundar och skidåkande jägare spårade man upp ett villebråd vars tyngd inte bars upp av snön. Förföljelsen pågick tills djuret utmattat segnade ner i snön med nedblodade lemmar och fradga kring munnen. Dödsprocessen gjordes sedan kort med spjut i hand, att ta med bössa var oftast en onödig barlast.

Detta var en jakt främst för de snörika skogsvidderna norröver och speciellt bland samer var det en vanligt förekommande jaktform på älg och vildren. I fjälltrakterna fungerade det emellertid sämre eftersom snön packades hårdare där.

Samerna använde ofta spjutstav som vapen, ett spjut med en kringla i trä i ena änden. De bofasta bönderna i Härjedalen använde däremot hellre ståndhund och bössa.

Stundtals var hetsjakten på älg så omfattande att den höll på att utrota den norrländska älgstammen. Jakten var ett blodtörstigt nöje bland en del yngre jägare som såg det som en utmaning att skida ihjäl älgarna. Bara de starkaste skidlöparna klarade av den intensiva jakten som kunde pågå i dagar, ibland veckor.

En berättelse från Härjedalen berättar om två ungdomar som på egen hand förföljde en renhjord under två veckors tid och nedlade 32 renar och två älgar. Redan år 1681 försökte kungamakten förhindra den här okynnesjakten, då den var förödande för viltet. Skarsnöjakten anses vara en ledande anledning till att älgstammen havererade i stora delar av norra Sverige under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet.

Hetsjakten pågick med den fattiga allmogens goda minne. En uppteckning som beskriver hetsjakten i 1850-talets Jämtland illustrerar tydligt den tystnadskultur som skapades ur svältens våndor:

”Den effektiva älgjakten, och som åtminstone i socknens utkanter utövats ända intill våra dagar, var hetsjakten på skidor. Den utövades av alla och trots fredningslagstiftning togs ingen som helst hänsyn till denna. Att fridlysa älgarna under den tid, då de voro lättast att åtkomliga ansågs vara ett oförsynt ingripande i den fria mannens uråldriga rättigheter samt ett dåraktigt påhitt av höga vederbörande.

En vinter voro 3 av byns jägare strängt sysselsatta med hetsjakt på skidor efter älg. Det var gott om älg och ovanligt mycket snö. De fällde 33 djur och då slutade en av jägarna att jaga, med de tvenne andra fortsatte ännu någon tid och sköto flera älgar till. Alla människor inom byn åto älgkött, som de fingo till skänks av jägarne, de anmälde inte lagbrottet – det var intet lagbrott enligt allmän uppfattning – utan de åto älgkött och tego.”

(Ur Nordiska museets frågelistor E.U 12452)

Det var inte bara älgen som var föremål för denna jakt, i stor utsträckning var det rovdjuren som jagades. Vargjakter var ofta utdragna händelser och det finns berättelser om att de kunde pågå i en veckas tid tills varje varg i en flock var nerkämpad.

Järven och lodjuret ansågs extra svåra att förfölja med skidor eftersom de med sina breda tassar finner bra bärighet i snön. Dessutom kunde de gå i gryt eller klättra i träd, vilket försvårade jakten.

Hetsjakt på skidor kom att dröja kvar länge i vår kultur. Älgen fredades i omgångar från hetsjakten och förbjöds i 1808 års jaktstadga, men i Norrlands stora skogar levde jaktformen vidare i nödens skugga och i lustens girighet.

Rovdjuren var däremot fredlösa och skonades inte, ty bara de matnyttiga villebråden var föremål för verklig jaktetik. Ett sorgligt faktum som gör sig påmint i alla gamla jaktlagar.

Anders Lindkvist