Detta var pojkar som vistats i skog och vid sjö sedan späd ålder och som låtit sig formas i naturens händer. Tjädrarnas kroppar hänger tungt i väskornas remmar medan fågelhundarna har svårt att ligga still inför fotografen. Kanske nutida jagande föräldrar karaktäriserar bilden som idealet av en lycklig barndom. Andra kanske förfasas över bristen på hörselskydd och föräldraansvar.

Pojkarna Sigurd, Arne och Uno var söner till Karl Johan Hallin och Hedvig Maria Bertha Durling.  Fotografen är pojkarnas morbror, Emil Durling. Barnen var flitigt förekommande i Durlings kvarlämnade bildskatt och ofta kretsade bilderna kring jakt och fiske. De växte upp på Ramsdals gård i S:t Annas skärgård och brödernas stora intresse för jakt och fiske lyser igenom de gamla fotografierna.

Hur gick det egentligen till att fostra en ung jägare förr i tiden? Det fanns ingen jägarexamen, inga vapenlicenser eller formella skjutprov, bara skogens mörka djup att utforska. Jakthandböcker var på Hallinbrödernas tid sällsynta till sin existens och ringa i pedagogisk kvalitet, åtminstone för unga ivriga pojkar. Utbildningen fick bli informell, information traderades och utlärdes praktiskt. Det var inte alltid fadern som lärde barnen jaktens nöjen eller nödvändighet. Många barn blev jägare efter eget huvud. Det var en tid när barn i stor utsträckning fick sköta sig själva. Somliga utmejslades som jaktgalningar tidigt.

En jägare vid namn Anton Bratt beskrev sin första lyckade harjakt på 1870-talet. Citatet, hämtat från J.L Saxons Jakt och jägare i gamla tiders Närke (1935), beskriver den euforiska känslan av en lyckad jakt i en ung människas liv:
”Jag minns så livligt än i dag, då jag sköt min första hare. Det var marknad vid Pålsboda, och jag försakade marknadsnöjet, vilket annars i allmänhet har ett högt värde för pojkar i min ålder. Jag var 13 år, men ägde redan då både hund, bössa och jaktväska.[…] Jag fick skjuta ett skott för drev, och jösse ramlade. Om någon människa kan känna sig fullt lycklig, så gjorde jag det den gången.”

Vår störste jaktskildrare, Gustaf Schröder (1824–1912), beskrev hur han som fem-sexåring en tidig morgon smög ut i skogen med en av jakthundarna, en trasig gammal pistol och sin fars tunga jaktväska. Det började ofta som en lek för att med ålderns stegring bli till allvar. I Schröders fall började hans jaktliga fostran med enkla skjutvapen, slungor och armborst och han fick låta sig nöjas med att följa med brukets karlar på jakt utan vapen. Under somrarna fångade de och uppfostrade fågelungar, harpaltar och rävungar.

Tillsammans med sin kusin lånade han sin första bössa, en gammal flintlåsbössa med avbruten slagfjäder. Lånet skedde i största hemlighet. De gömde bössan under en loge, köpte krut hos handlaren och stöpte hagel i morfars formar. Det var också med den som han sköt sitt första vilt, en and som han stolt kunde visa upp för sin mor som var måttligt road av tilltaget. Schröder lär ha varit runt elva år när detta hände.

Andra söner fick utstå sina fäders projektioner och lidelsefulla längtan efter att dana en riktig jägare. Detta förhållande är förmodligen lika gammalt som jakten självt, men kommer sällan till uttryck i gamla källor. Mångsysslaren Pehr Stenberg föddes 1758 i ett borgerligt hem i Umeå och som 14-åring skrev han i dagboken om pappans förväntningar:

”Förra våren köpte min far en liten lodbössa till mig för 12 daler för att jag skulle lära mig skjuta. Jag gick med den mycket denna sommaren men kunde inte skjuta ett enda kräk, ej kunde jag få mig till att få någonting då jag sköt på ganska långt håll. Jag hade även det, för en skytt, oförlåtliga felet att jag knep ihop ögonen så snart jag tryckte av. Dessutom glömde jag ibland kruthornet hemma och ibland laddade jag dåligt och så vidare. När min far såg att jag ej kunde uträtta något med bössan sålde han den efter ett år.”
(Ur Pehr Stenbergs levernesbeskrivning 1758–1784. Språket är moderniserat.)

Det blev aldrig någon jägare av Pehr, han valde att satsa på en kyrklig bana i stället. I dag är tillblivelsen av en ung jägare mer formaliserad.

Jägarexamen infördes 1985 och varje år är det många personer i yngre tonåren som kvitterar ut den gröna lappen.

Som bekant är det inte jägarexamen som gör dig till jägare, men med barns envishet och nyfikenhet kommer man långt.

Anders Lindkvist