Trots bildens primitiva utförande är det inte svårt att sätta sig in i dess inneboende dramatik. Ett stort vildsvin står inför att bli spetsat av två spjutbärande män. Inklämda mellan galten och jägarna finns två hundar, den ena skäller med öppen mun, båda har upprättstående öron och svans.

Ristningen i berget är över 3.000 år gammal och finns i stenhällarna på Himmelstalund i Norrköping. Trots sin avlägsenhet i både tid och rum är motivet bekant för jägarkåren.

Jägarna har tagit sig in på ett ståndskall med sina vapen och jakten närmar sig sin avslutning. Metoden är densamma än i dag, bara verktygen är annorlunda. Jakten med ställande hundar är förmodligen lika gammal som nordborna själva.

De äldsta jakthundarna i Sverige och Skandinavien var spetsar av olika slag. Vid arkeologiska utgrävningar i Sverige har man hittat kvarlevor av stenåldershundar med liknande skelettuppbyggnad som gråhund och jämthund. De nordiska jaktspetsarna har varit i oavbrutet bruk sedan forntiden, vilket gör dem till en omistlig del av det skandinaviska jakthistoriska arvet.

Trots hundens omåttliga vanlighet och popularitet förr i tiden, har vi ganska lite källmaterial rörande de äldre inhemska hundarna. I sedvanlig ordning är det vi tar för givet och ser som en självklar del av vardagen det som är minst omskrivet.

Först i de medeltida landskapslagarna kan man skönja olika sorters indelningar av hundar. I Sörmlandslagen från 1320-talet talas det om olika bötesbelopp man skulle tvingas betala beroende på vilken sorts hund man slagit ihjäl.

Dyrast är att slå ihjäl var en knähund (24 öre), jakthundar, mjöhundar (storväxta hundar för hetsjakt) och vallhundar kostade 12 öre. Längst ner var den vanliga gårdvaren med endast 3 öre i böter.

De högre bötesbeloppen syftar på kostsamma hundar av främst importerat slag. Knähundar var små dyrbara sällskapshundar, medan jakthundar och mjöhundar användes på hovets och adelns jakter och syftade inte på allmogens jakthundar som buntades ihop bland de enkla gårdshundarna.

Det vi vet är att in på 1800-talet var det fortfarande spetsar som var allmogens hundar, särskilt i mellersta och norra Sverige. Carl von Linné beskriver år 1753 att den vanliga svenska hushunden är i storlek med en räv och med upprättstående korta öron.

Först på 1800-talet började de högre ståndens jägare intressera sig för allmogejägarens jaktspetsar. Själva hade de i första hand hållit sig med importerade hundraser, exempelvis vinthundar, stövare, tax, pudlar med flera raser.

Detta hänger ihop med att den jagande borgerligheten främst fanns i södra Sverige och jagade mest småvilt med hagel, vilket inte passade ihop med spetsarnas jaktsätt.

I Theodor Hahrs Handbok för jägare och jagtvänner från 1881 ägnas stort utrymme åt jakthundar. Vid denna tid är det uppenbart att spetsar främst är en norrländsk företeelse och går därför under benämningen Norrlandshund.

Här beskrivs den som en verklig allroundhund för främst älg och björn men även för fågel och ekorre, men att den inte var särdeles lämplig för hare och räv.

Hahr beskriver hur dessa hundar användes som löshundar eller som ledhundar och att båda metoderna praktiseras brett i Norrland. Som kuriosa kan nämnas att Hahr även ger förslag på traditionella namn på denna kategori av hundar: ”Björn, Bravo, Flink, Käck, Munter, Ruff, Rulle, Skytte, Storm, Träff, Flinta, Hurra, Ställa, Ursa, o. s. v.”

Den kände zoologen Sven Ekman ger en mer ingående indelning än Hahr. Han presenterade att det i Norrland fanns tre sorters spetsar. Den största var jämthunden, vid denna tid även kallad gråhund, björnhund, älghund eller pälshund. Denna sort var allmän i Jämtland, Härjedalen och i norra Dalarna.

Att den benämns som pälshund har att göra med att det under 1800-talet skedde en ganska omfattande produktion i dessa områden av hundpäls till kläder och mössor.

Längre norrut fanns mindre spetsar för trädskällarjakt, motsvarande dagens norrbottenspets. Den tredje och sista benämner Ekman som lapphunden, som har längre päls och används främst av samer.

När Ekman skrev detta 1910 i det monumentala verket Norrlands jakt och fiske var raserna inte tillnärmelsevis lika utmejslade som dagens väldefinierade rasstandarder. Hundarna avlades kors och tvärs i sökandet efter de bästa egenskaperna.

Därför kan definitionen vi är vana vid halta rejält ju längre tillbaka i tiden vi kommer. Moderna genetiska studier visar att de nordiska spetsarna är nära besläktade med varandra.

Runt sekelskiftet skedde en omfattande strukturering av de nordiska spetsraserna och rasstandarder etablerades. År 1911 bildades Svenska Kennelklubbens spetshundssektion med syftet att bevara de nordiska spetsarna. Detta blir startskottet för de tydliga rasuppdelningarna vi ser i dag, med sju raser inom kategorin älghundar och två inom kategorin skällande fågelhundar.

Denna rigorösa uppdelning skulle förmodligen te sig främmande för historiens hundägare, men tjänar väl sitt syfte i bevarandet av det mångtusenåriga arv som dessa hundar bär.

Anders Lindkvist