Detta är Petter Bäckman. Det förefaller som han har kommit direkt från sin vardag som skogsvaktare in i fotoateljén. Med sig har han jägarens attribut, den enkla slaglåsbössan med helstock och en grov hemmagjord jaktväska.

På väskans breda läderband som korsar hans bröst finns en ficka med bössans tillbehör, strax under dinglar ett litet krutmått. Hans stövlar är höga och grova, rocken i vadmal. Den brättade hatten vilar ödmjukt nedsänkt i hans hand. Hans blick är suddig, åtminstone genom kamerans lins, och munnen är som ett smalt penselstreck.

Bäckman är runt 70–80-år på bilden. Bilden talar erfarenhetens och allvarsamhetens dolda språk.

Fotografiet såldes nyligen på auktion tillsammans med diverse tavlor, tryck och fotografier. Lyckligtvis hann en observant person fotografera av bilden innan partiet försvann till någon anonym köpare.

Bildens baksida är nästan lika fin som dess framsida. Någon har nogsamt med sirlig handstil skrivit några små men viktiga rader om mannen på bilden.

Texten lyder:

”Skogsvaktaren Petter Bäckman född den 5 November 1795, avled den 23 April 1880 vid en ålder av 84 år 5 månader och 18 dagar. Bäckman var skogsvaktare vid Ferna och Brekhammar och var greve C.F. von Hermansons högt värderade vän och trotjänare, hans lärare i jaktens och skyttets konst.”

Texten på baksidan av fotografiet av Petter Bäckman. Foto: Göran Wallin

Dessa kärnfulla rader kastar bildens anonyma jägare in i en historisk kontext, ett spännande sammanhang. Förmodligen är bilden tagen på livets höst, kanske under 1870-talet. Andra meningen säger mycket om Bäckmans tillvaro, att han var en högt värderad vän, trotjänare och lärare i jaktens och skyttets konst hos greve C.F von Hermansson.

År 1828 hamnade Färna fideikommiss, Skinnskatteberg, Västmanland, i släkten von Hermanssons ägo. Den var då Sveriges största, sträckte sig över 45.000 hektar och innehöll inte bara skog utan också flera bruk och gruvor. Ett enormt jordinnehav där Petter Bäckman rörde sig fritt med bössan i handen.

Greve Carl Johan von Hermansson och sonen Carl Fredrik jagade, som många andra i samhällets toppskikt vid denna tid. Ett av få intressen som de delade med landsbygdens fattiga invånare. Att lära sig jaktens konst är inte lätt, det kräver många timmar i skogen. En bra lärare underlättar och Carl Fredrik hade Petter Bäckman som kunde lära greven allt om skytte och jakt.

Enligt källorna blev Carl Fredrik en driven och ansedd jägare med tiden. Kanske till och med en bättre jägare än bruks- och jordägare? Efter att sonen Carl Fredrik tagit över driften år 1871 gick det raskt utför och med tiden fick de enorma arealerna styckas upp och säljas.

Det var inte ovanligt att rika spolingar sökte sig till skogens jägare för att gå i lära. Många hade vuxit upp i akademiska och borgerliga stadsmiljöer och hyste en romantisk längtan efter att få ta del av skogens hemligheter. Andra ville låta sig skolas till en äkta jakt -och fångstman.

I Skåne fanns Isak Jönsson (1799–1875) som tog sig an unga överklassherrar och lät dem bo i hans bohemiska jaktstuga i Äspinge. Här fick de späkas med tidiga mornar och långa jaktstrapatser under Isaks vakande ögon.

Detsamma var det förmodligen, men mindre uttalat, med björnjägaren och vagabonden Llewellyn Lloyd och överjägmästare Herman Falk som båda högaktade skogsfinnen och kronoskogvaktaren Jan Finne (1785–1876). Finne omnämns som Falks ”högra hand” i jakten och som Lloyds ledsagare i de värmländska björnskogarna.

Denne Finne lärde nog de både herrarna ett och annat och räddade även livet på Lloyd under en björnattack. Sådana händelser gjorde att skillnader i samhällsklass bortsopades och starka band knöts. Det sägs att Finne och Lloyd drack björnens blod från samma sked i järn.

Under 1800-talet blev jakten allmänt mode i den borgerliga klassen, detta nya och burgna samhällsskikt som kultiverat sina rikedomar på industrialism, handel och byråkrati.
Adeln hade sen länge jagat och borgarna försökte liera sig med de anrika släkterna med förhoppning om att bli accepterade och bygga en guldkantad identitet.

Mängder med jakthandböcker och jakttidsskrifter kom i tryck, riktade primärt till dessa aspirerande jägare. Men innerst inne visste de att man inte kan läsa till att bli jägare. Klassrummet fanns i skogen och lärarna var de som bodde där.

Anders Lindkvist