Det finns åtskilliga typer av jaktskidor. Men det är ingen slump att två av dem är särskilt vanliga bland de mest intresserade vinterjägarna. Rätt egenskaper gör dem överlägsna vid rätt tillfällen.

Riktiga lössnöskidor är långa, ofta mellan nio och elva fot. Längden låter dem flyta över ojämnheter där kortare skidor skulle ha fått problem. Samtidigt är de mjuka och fördelar därigenom vikten bra. Bredden är ofta åtta–nio centimeter, vilket bidrar till bärigheten. De har långa flacka brätten och ska helst ha ett flackt brätte även baktill, vilket hjälper dem att flyta ovanpå snön i en rad olika situationer.

Av tradition är lössnöskidor oftast i trä, med Östergrensskidan från Jokkmokk som det bästa exemplet på marknaden i dag. Det finns liknande skidor som är lite kortare, smalare, styvare och ofta med brantare brätte, men de kan inte mäta sig med de kompromisslösa modellerna. Det finns även varianter i plast, till exempel finska Peltonen. Men även om de senare har ett mönster för fäste tenderar de att vara mer bakhala.

Lössnö mot turskidor

Vi ställer lössnöskidorna mot turskidor eller telemarksskidor, vilket är betydligt kortare och smalare skidor avsedda att användas på vindpackad snö, på skare eller rentav i pistade backar. Även den här skidtypen varierar en del i utförande, men för jägaren är de flesta olika finesser av mindre betydelse.

Längden ska anpassas till användarens längd, men är ofta runt två meter eller något kortare. Bredden är i regel fem–sex centimeter, men till skillnad från lössnöskidor har dessa skidor ofta en viss midja. De är alltså smalare mitt på. Det ger bättre svängegenskaper vid utförsåkning, men gör skidorna mindre riktningsstabila vid turåkning över ett snöfält. En ripjägare kan gott ha lite midja på skidorna, men undvik skidor där midjan är extra markerad.

Stighudar viktigt tillbehör

Personligen anser jag att stighudar är en självklar del av de här skidorna när de används på ripjakt. Det ska alltså finnas stighudar och bra möjligheter att fästa dem, annars håller inte skidorna måttet. Helst ska stighudarna vara i hela skidans längd, lite smalare än skidans bredd i midjan och ha fästen både framtill och baktill.

En viktig detalj är stålkanterna. Om du aldrig jagar med hund är stålkanter ett självklart val, eftersom de ökar din förmåga att hantera isiga branter. Men om du jagar med hund ska du absolut inte använda skidor med stålkanter. Det tar bråkdelar av en sekund att skära sönder både hud och senor i en hundtass.

I det här fallet jämför vi skidorna med den hundlösa vinterjägaren i åtanke där turskidorna har både stighudar och stålkanter.

Ulf Lindroth om valet av jaktskidor.

Vilken skida ska jag välja?

De här skidtyperna har helt olika användningsområden. Ska du bara ha ett par skidor och huvudsakligen ägnar dig åt en slags jakt väljer du utifrån det. Men jagar du många dagar på skidor varje vinter och växlar mellan skog och fjäll kommer du troligen snart att äga två par skidor.

Det finns kompromiss­er, till exempel ganska långa träskidor som ändå saknar den riktiga lössnöskidans mjukhet och de flacka brättena. Sådana skidor är aldrig lika bra som specialisterna, men kombinerade med en god fysik och ett rejält pannben kan de fungera i alla miljöer. Även försvar­ets ”Vita Blixten” kan med lite god vilja eller en rejäl dos nostalgi sägas vara användbara skidor.

Toppjakt. Lössnöskidor. Det finns inget seriöst alternativ under långa toppjaktsdagar i midvinterns djupsnö. Turskidor är i praktiken värdelösa här.

Vinterjakt på ripa utan hund. Turskidor. Det finns inget seriöst alternativ till riktiga turskidor med stålkant och stighudar i ­vårvinterns fjällripebranter. De klarar branter och svallis bättre än någon annan skidtyp. Lössnö­skidor är bakhala, svårstyrda utför, ger inte grepp på svallis och har en tendens att gå av på fjället.

Vinterjakt på ripa med hund. Lössnöskidor kan fungera hjälpligt vid dalripejakt i lössnö i fjällbjörkskogen, men aldrig riktigt bra. De kan vara bakhala och längden gör dem klumpiga vid snabbt hagelskytte. Turskidor med stålkant är inget alternativ på grund av riskerna för hunden.
I just det här fallet är turskidor utan stålkant bäst, helst kombin­erat med stighudar.

Stövarjakt. Lössnöskidor. Skidorna används för att följa hundens arbete och för att förflytta sig till pass. Lössnö är regel för jägaren då hund används vid jakten.

Spårningsjakt. Lössnöskidor. Mårdspåraren som färdas långa sträckor i skogs­landets oftast lösa snö har inget annat val. Den som till exempel ska spåra ett lodjur i branta berg kanske väljer annorlunda, och överväger eventuellt att använda snöskor.

Fällfångst. Lössnöskidor. Under transport­åkning i skogslandets oftast lösa snö är detta i regel det bästa alternativet.