Ibland överträffar verkligheten fantasin.

Historien utspelar sig i mitten av 1960-talet. På grund av olika anledningar skulle vårt jaktlag inte börja jakten förrän på onsdagen. På lördagen blev jag uppringd av Jansson på Kortforstorp. Han hade fått tips från min far att jag skulle börja jakten senare. Kortforstorp ligger en bit på vägen mellan Nora och Karlskoga, strax före Svartälvsbron. Jag frågade om det fanns plats för min kompis Bo, som var jaktledare i vårt jaktlag. Det var inget problem, Janssons mark var riktigt stor så det var bara bra med en jägare till.

Tittade över

På söndagseftermiddagen var vi till Kortforstorp och tittade på en ekonomisk karta över markerna. Vägen mellan gården och Nora-Karlskogavägen delade i stort sett markens areal. Vi skulle vara på den norra delen och de övriga tre jägarna på den södra.

På kartan fanns två väldigt fina mossar på vår del. Kamraten Bo skulle vara på den västliga och jag på den östliga. Vi fick själva välja ut plats, avstånden var så stora att vi hade fritt skottfält åt alla håll. Jansson tyckte också att någon kanske kunde gå över ”grannbacken” tidigt på morgonen… Ibland ”hör man dåligt” och den här gången gjorde både Bo och jag det.

Av Janssons övriga tre jägare var det tydligen två som hade svårt att vakna tidigt, och dessutom med ordentlig huvudvärk. Möjligen kan det ha berott på luftombytet – luften i Kilsbergen är nog renare än stadsluft…

Letade pass

På söndagskvällen pratade jag med min bror, som jagade i Bengtstorp. Han kommenterade att jag hade monterat ett kikarsikte på bössan och kom med de uppmuntrande orden: ”har du satt en sån där svinskank på pipan så skjuter du bom”.

Bo och jag hade bestämt att träffas på en mötesplats på vägen till Janssons vid sextiden på måndagsmorgonen. Det var höstens första riktiga frostnatt med minus sex grader. När det blev skjutljust gick vi iväg, och efter några hundra meter var det dags att skiljas åt och gå åt varsitt håll. Efter en stund var jag framme vid en mindre ås och på andra sidan låg mossen som jag skulle till.

Det fanns en vik in där Jansson tyckte att jag skulle kunna sitta. Jag ställde ifrån mig ryggsäcken och hittade till slut en bra plats vid en liten udde, med en lagom stor tuva och stöd för ryggen mot en liten tall. Perfekt.

Vackra höstfärger

Mitt framför mig, på cirka 80 meters håll, stod granskogen alldeles mörk. Framför skogsridån låg en liten kulle med några stora tallar. Till höger om mig, efter viken i mossen, började en stor ås.

Längre bort, vid mossens slut, framträdde ett fyrverkeri av färger: gult, rött och grönt i olika nyanser. Ek, asp, lönn och björkar.

Efter branten var det omväxlande barr- och lövskog. Framför mig bara några småtallar.

Magisk tystnad

Efter en stund märkte jag tystnaden. Det var nästan magiskt. Inte ens en liten susning från träden bakom mig. Varken förr eller senare har jag upplevt en sådan tystnad i skogen.

Att bara flytta en fot kändes som att ”svära i kyrkan”.

Så småningom började solen lysa över mossen. Tusentals små stjärnor, av lysande iskristaller, tändes på tuvor och starrgräs.

Tystnaden bröts av ett litet gäng mesar, som under ivrigt tjattrande började leta efter frukost bland småtallarna. De var dock snart borta – och det blev helt tyst igen.

Klockan var väl omkring halv nio när jag plötsligt, från åsen bakom mig, hörde en jaktradio: ”Har du sett några spår?”

Då hände det

Vad jägaren som bar jaktradion svarade hörde jag inte. Jag tänkte att om det nu finns älg mellan oss, så kommer den väl.

Jag hann knappt tänka tanken färdigt förrän det borta vid min ryggsäck kom ut en älgko, kalv och strax bakom dessa en tjur. När kon och kalven var framför mig tog jag upp geväret. Kon stannade, och kalven stannade framför henne.

Jag såg hur mitt skott träffade kalven och hur det rök ut på andra sidan. När kalven föll sköt jag kon. Det var en bra träff, det kunde jag se då avståndet var blott 15–20 meter.

Tjuren stod kvar med huvudet högt och såg katastrofen som utspelade sig framför honom. När kon föll var det hans tur.

Avståndet blev något längre, men med bra stöd på ett knä såg jag var skottet tog. Tjuren vände och sprang 20 meter innan orken tog slut.

En fjärde

När han föll visade sig ytterligare en tjur. Den här var ett nummer större. Han stannade på en lite kulle, 60–70 meter bort.

Jag såg på hans reaktion att det var en bra träff, efter några sekunder föll även han bakom kullen. Jag såg hans ben i luften några gånger.

När den andra tjuren gick i backen skrämde han upp en räv, som förmodligen hade legat och vilat efter nattens näringssök. Räven kom liksom småleende rakt emot mig, förmodligen glad över att inte ha fått en stor älg över sig.

Höll inne skottet

Två gånger hade jag bössan uppe för att skjuta räven, men kom slutligen fram till att avstå. Jag ville heller inte skrämma räven. Jag hade skrämt räv förut och det som hände då var att den gjorde ett jättehopp och tömde tarmen i luften. Det ville jag inte få på mig.

Efter kontroll av tjur nummer två var det dags för kafferast samtidigt som jag väntade på att kamraten skulle komma och hjälpa mig att ta ur. Vi brukade vänta en halvtimme efter sista avlossade skottet innan vi sökte upp varandra.

Från den position där jag satt syntes ingen av de fyra fällda älgarna. När kamraten kom var första frågan: ”Måste du skjuta fyra skott på en älg?”

”Ibland blir det så”, sa jag.

Kom inga fler

Sedan gick vi och tittade på kon och kalven. Därefter den första, mindre tjuren.

”Vi kan ju titta där de kom ut på mossen”, föreslog jag.

Då fick han även se den stora tjuren.

”Har du skjutit fyra älgar?”

”Ja, det kom inga fler”, svarade jag.

Jag tror att kamraten sa att alla fyra skotten avlossades inom en minut.

På kvällen ringde jag min bror och tyckte att han skulle sätta en ”svinskank” på bössan.

Bertil Lindqvist