måndag 26 februari

Jakt & prylar

Åke Hestner berättar om sin väg mot att bli en lyckosam toppfågeljägare. Foto: Privat

Läsartext: En toppfågeljägares nybörjarmisstag och lärdomar

För 30 år sedan tog Åke Hestner sin jägarexamen. Sen låg den mest och dammade i en låda utan någon som helst jakterfarenhet för honom. En jaktintresserad svåger upprepade sina försök att få honom att börja jaga och till slut var det dags att ta steget och få tyst på tjatet. Här skriver Åke Hestner själv om sin väg till att bli toppfågeljägare.

Nöjd köpte jag mig en Mannlicher .222, ett fint tätskjutande hantverk och klass 2-vapen. Knappt hade jag införskaffat bössan när nästa jättenödvändiga/viktiga pryl kom på tal. Ett kikarsikte. Och detta visade sig bli en överraskande mycket dyrare historia än bössan.

Toppfågeljakt

Nåja. Väl med bössan och ett fint kikarsikte i min hand började jag utveckla tanken att ta mig an toppfågeljakt. En jaktform som jag sedan länge funderat över då jag ofta rör mig i fina skogsfågelmarker i norra och mellersta Dalarna. Dessutom var det ju länge sedan som jag smög runt spanande med snöblus och vita blixten under kängorna.

Foto: Åke Hestner

Förvisso framstod jaktformen som krävande, men vad tusan, det borde väl inte vara omöjligt. Jag har ju som fågelskådare lyckats smyga mig nära både tjäder och orre.

Mina tankar om toppfågeljakt visade sig vara fullständigt verklighetsfrämmande. Efter tre resultatlösa säsonger med åtskilliga mil skidturer bakom mig började jag umgås med tankar kring andrahandsvärdet på min jaktutrustning.

Förvisso hade jag ju sett några fåglar på håll, men de hade i princip alltid försvunnit långt innan jag ens hunnit fingra på bössan. Och om någon retsamt suttit still så hade de glatt flugit vidare då jag konsekvent bommat.

Näpna skogsfåglar

Under åtskilliga gånger har jag kunnat observera storskogens andra näpna skogsfåglar såsom korsnäbbar, lavskrikor, tretåig hackspett och stjärtmesar. Dessa observationer och foton får väl snarare vara en tröst för mina usla jaktresultat, för att inte tala om hur mycket motion och frisk luft jag fått…

Tålamodet började alltmer tryta och tankarna på att lägga jaktambitionerna bakom mig återkom allt oftare. Men skam den som ger sig. I november var det dags igen att ge sig ut på den första nysnön.

Bomskott

Denna fjärde säsong inleddes med ett bomskott mot en orre högt uppflugen i en talltopp på typ 200 meter. Vid senare undersökning så var avståndet snarare närmare 250 meter. Efter ytterligare en resultatlös jaktdag mötte jag en bekant, en före detta tävlingsskytt med imponerande jaktresultat. Särskilt beträffande just toppfågeljakt.

– Har du lyckats fälla något än, frågade han.

Jag fick förstås erkänna mina tre dedikerade men resultatlösa säsonger. Han log lite medlidsamt mot mig, eller var det en blick som snarare bottnade i förvåning över att jag dagar i ända, år ut och år in orkar uthärda detta resultatlösa harvande?

Han spände ögon i mig och sa:

– Nu gör du så här!

Tydliga direktiv

Sen gav han mig en lektion som heter duga med tydliga direktiv för hur jag ska skjuta in bössan samt att jag självklart och alltid framöver ska ha med mig en avståndsmätare.

Tveklöst och med nyvunnet hopp om bättring gav jag mig ut till en skjutbana och mätte upp avstånden med en lånad avståndsmätare. Jag sköt först in bössan på 180 meter istället för som tidigare 80 meter. Det blev mycket justering på kikarsiktet och plötsligt har jag två täta träffar, i mitten dessutom. Yes!

Tveklöst och med nyvunnet hopp om bättring gav jag mig ut till en skjutbana och mätte upp avstånden med en lånad avståndsmätare.

Jag mätte sedan in och undersökte träffbilden på olika avstånd mellan 150 meter och 200 meter. Träffbilden varierade 1,5–2 centimeter upp respektive ned. Jag jämförde sedan med tillverkarens ballistikdata och fann att bössan i stort överensstämde med detta.

Därefter skrev jag ned kulbanan på en lapp och tejpade upp den på kolven. Där står nu träffhöjder med intervaller från 100 till 225 meter.

Fältmässig inskjutning

En annan detalj som jag ändrade vid inskjutningen var att inte använda skjutbord.

I stället sköt jag in bössan fältmässigt med liggunderlag och ryggsäcken som skjutstöd.

En annan detalj som jag la märke till var att jag slarvat med ett stabilt skjutstöd för bössan mot axeln, för bål och armar. Jösses! Plötsligt sköt jag tätt och ett nytänt hopp inför helgens toppfågeljakt väcktes.

Redan nästa dag beger jag mig ut igen. Jaktmarkerna har vidsträckta bestånd av naturskog, högresta äldre vridna silvertallar och däremellan en mosaik av myrstråk. Förvisso skänker gammelskogens storslagenhet dessa vackra midvinterdagar njutning, men nån gång kanske jag även skulle kunna få nåt resultat av min jakt?

En tjäder

Jag kommer fram i gryningen och ser efter en stund en tjäder som lyfter från ett grenverk och flyger åt vänster. Jag skidar försiktigt efter tjädern i skydd av myrkanten. Jag kikar mellan martallarna och där borta sitter den uppflugen i en tall. Jag smyger vidare och ivern ökar då jag ser att den sitter kvar där på andra sidan myren.

Jag fortsätter min ansmygning till fots och konstaterar att den är kvar och jag tar fram avståndsmätaren, som mäter upp 270 meter. Jag smyger framåt den sista biten med den vita ryggsäcken som skyl, lägger mig sedan under en liten martall och gör mig skjutklar på 230 meter.

Pang och bom. Eller var det bom?

En viss iver behöver dämpas och jag tar några djupa andetag tills hårkorset ligger still. Pang och bom. Eller var det bom? Jag hann inte riktigt se hur fågeln reagerade. Och hur var det nu med stödet? Hade jag redan glömt vad jag lärde mig dagen innan, att avståndet OCH skjutstödet är A och O?

Ytterligare en tjäder

Jag pulsar missmodig tillbaka till skidorna för att sedan skida fram för att se om någon indikation på träff kan hittas. Men innerst inne misstror jag att jag har träffat. På väg mot tallen vandrar blicken runt och då får jag se att det sitter ytterligare en tjäder i en tall rakt till höger. Jag ålar fram i snön då jag nu är nästan helt blottlagd på myren.

Jag upprepar avståndsmätningar utan resultat så jag reser mig långsamt upp och sätter armen som stöd mot staven. Då får jag fram avståndet 194 meter. Lägger mig så tillrätta igen och nu tusan ska här tänkas på skjutstödet!

Efter några djupa andetag och med gott stöd går skottet och nu ligger siktet still. Där ser jag att tjädern faller bakåt och försvinner bakom talltoppen. Det där såg ju faktiskt ut som en riktig träff, eller?

Irrar i åttor

Skyndsamt tar jag sikte på tallen och skidar fram i djupsnön. Men vilken tall var det nu? Jag irrar runt i åttor mellan stammarna. Jag letar och letar och hoppet falnar. När jag vänder bakåt mot ingångsspåret ser jag en massa svarta fjädrar under en reslig fura och där, där ser jag en krater med två utsträckta gigantiska vingar breda ut sig bland alla fjädrar. Jösses vad stor en tjäder är och vilken tyngd. 4,5 kilo!

Inom mig väller det fram en värmande eufori denna kalla morgon. Jag fylls av förnöjsamhet och stolthet men samtidigt en vördnad över denna storskogens ikon. Äntligen! Min första lyckade toppfågeljakt efter alla dessa år!

Där föll tuppen. Foto: Åke Hestner

Efter två veckor ger jag mig ut igen i ett angränsande myrlandskap. Fullmånen lyser i norr och i dunklet ser jag en tjäder ljudlöst flyga iväg, återigen åt vänster. Jag följer efter den. Efter cirka 500 meter ser jag tuppen i en högrest fura i kontrast mot morgonljuset denna kalla januarimorgon.

Jag ålar mig fram lite till och rör mig ytterst försiktigt i sidled för att få till fri sikt.

Det visar sig att det är mycket smågrenar i vägen så jag får inte till avståndsmätningen. Skit också! Jag uppskattar avståndet till drygt 200 meter men har svårt att få fri sikt från grenarna. Till slut finner jag något fri sikt och skjuter ett bomskott men tjädern sitter kvar. Skjuter ett skott till och tjädern sitter oberörd kvar.

Inget resultat

Jag ålar mig fram lite till och rör mig ytterst försiktigt i sidled för att få till fri sikt.

Avståndsmätning ger inget resultat nu heller. Jag skjuter två bomskott till och tjädern sitter förvånansvärt kvar. Märkligt. Är den döv? Orrar som jag tidigare skjutit bom på sticker ju iväg efter första eller senast efter andra skottet och nu har jag bara ett skott kvar. Jag antar att jag skjutit över fågeln så jag håller ned siktet fem centimeter och återskapar ett sista skjutstöd i snön.

Foto: Åke Hestner

I ett moln av fjädrar ser jag att skottet träffar. Jag kontrollmätte sedan avståndet och förvånades över att avståndet endast var 140 meter. Eftersom jag siktat upp mot den högresta tallen så har jag skjutit över fågeln med fyra skott.

Bekommer inte

Efter dessa båda lyckosamma jaktresultat bakom mig har jag skidat runt i det vackra området vid flera ytterligare tillfällen. Förvisso har jag sett några orrar och tjädrar flyga mig förbi utan en chans till skott, och under flera turer har jag dessutom inte sett någonting alls. Men detta bekommer mig inte längre på samma sätt som tidigare för jag kan nu förnöjsamt njuta av vinterlandskapet utan krav på att komma till skott.

Beror på vädret

Jag har också insett att skogsfågelns aktiviteter beror på vädret. Är det exempelvis kallare än minus tio grader eller blåsigt så är det som om all skogsfågel har försvunnit. De ligger kvar i snön eller kurar dolt i grenverken.

Jag avslutade min säsong den andra februari. Jag gav mig då ut i skydd av mörkret till en myr där jag tidigare återkommande sett orrar flockas. Jag spände upp ett lakan med nedre halvmetern fri där jag la upp min ryggsäck. Jag trampade upp en grop och la ut mitt underlag.

Orrtupp. Foto: Åke Hestner

Morgonrodnaden nalkades långsamt samtidigt som jag njöt av mitt morgonkaffe och frukostmackor. Mellan tuggorna lyssnade jag och hörde avlägsna karaktäristiska orrtuppsfräsande ljud. Jag resta mig försiktigt och jag såg en ensam orrtupp i en martall. Jag mätte upp avståndet till 225 meter och min nyvunna vana trogen skapade jag ett fint stöd för anläggning.

I siktet såg jag att skottet träffade då tuppen segnade ned i en plym av flygande fjädrar. Detta blev min sista lyckosamma, tillika mest avlägsna, träff denna säsong.

Fyra fåglar

Sammanfattningsvis har jag nu, min första inte resultatlösa jaktsäsong, nedlagt två orrar och två tjädrar. Så när jag nu summerar toppjaktsäsongen 2024 känner jag mig mer än nöjd och oerhört inspirerad att invänta nästa säsong. För nu kan jag identifiera mig som en inte helt usel toppfågeljägare. Åtminstone gäller det så länge som jag kommer ihåg att fältmässigt skjuta in bössan, vet att hantera flera avstånd, har ett fungerande skjutstöd samt alltid mäter upp avståndet.

Berätta om din jakt

Har du också varit med om en lyckad eller kanske ovanlig jakt? Mejla text samt bild eller film till webbredaktionen@svenskjakt.se så kan din upplevelse komma att publiceras under vinjetten Läsarnas jakter på Svenskjakt.se.

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Mest läst

Samtidigt på JaktPlay