fredag 21 juni

Jakt & prylar

Jaktvårdskretsen anordnade en ungdomsjakt, med lyckat resultat. Foto: Privat

Jaktvårdskrets bjöd in till ungdomsjakt med Edsby-Vällsta jaktlag

Vi i styrelsen för Väsby-Sollentuna-Järfälla jaktvårdskrets kände att vi ville göra en insats för nya unga jägare i kretsen. Vi tog därför kontakt med Edsby-Vällsta jaktlag i Upplands Väsby som inte tvekade utan bjöd in till en ungdomsjakt. Här följer en berättelse av Cecilia Montelius, en av deltagarna på jakten.

Lördag 28 oktober samlades vi tio jaktintresserade personer, vissa av oss också nyblivna jägare, på Vällsta gård tillsammans med cirka femton personer från Edsby-Vällsta jaktlag.

Det var en frisk höstdag med härligt sprakande färger i trädkronorna och bitvis blå himmel. Vi samlades inne i ladan vid gårdsplanen och jaktledaren Håkan Lindberg gick igenom villkor, säkerhetskrav och utrustning för dagens jakt.

Jakten skulle ske med hagelvapen och i område nära bebyggelse och allmänhet. Då det skulle röra sig många andra än oss jägare i skogen var det särskilt viktigt att vi följde säkerhetskraven och bemötte allmänheten vänligt.

Mentorer

Jakten planerades som en uppsiktsjakt där varje ungdom fick en jaktmentor från jaktlaget. Jaktmentorn kunde då även på plats vid varje pass gå igenom lämpliga skjutriktningar, kulfång och avstånd med sin adept.

Edsby-Vällsta jaktlag i Upplands Väsby bjöd in nyblivna jägare till drevjakt. Foto: Privat

Lovligt vilt att skjuta var rådjur, hare och räv. De som inte hade egna vapen blev sammanförda med jägare som kunde låna ut vapen.

Klurigt pass

Min jaktmentor heter Lukas Szarota och mitt första pass var uppe på en bergshöjd. Innan vi gick ur bilen gick vi igenom ammunition, närheten till allmänheten, avstånd mellan rådjur jämfört med drevhund och vindriktningen. Vindriktningen avgjorde vilken stig vi skulle ta till passet utan att ge ifrån oss för mycket doft.

Väl på plats slogs jag av att det var en väldigt liten kulle och det var tall – tjocka och smala tallar – åt alla håll. Hur skulle jag kunna skjuta något här, utan att träffa en tall?

Lukas Szarota visade mig olika lämpliga ställen för att stå skyddad eller gömd bakom träd och skjutriktningarna mellan tallarna. Det viktiga var att jag sköt nedåt för då fick jag kulfång.

Kommer fungera

Till min förvåning, när jag ställt mig stabilt i en skreva med grön mossa och lyfte min säkrade hagelbössa och följde lämpliga skjutriktningar mellan tallarna – kände jag att detta kommer fungera. Jag kommer kunna skjuta mellan tallarna. Jag var ändå tvungen att fråga om tallen som stod precis två armlängder framför mig. Hur blir det om delar av hagelsvärmen kommer på den – är det en risk att den är så nära? Lukas Szarota log och sa det blir i så fall lite bark som kommer lossna, men du har glasögon, det är ingen fara.

Lukas Szarota gick till andra sidan av kullen och ställde sig på pass åt andra hållet. På det sättet kunde vi båda vara redo oavsett vilken väg rådjuret valde att ta runt kullen.

Stark upplevelse

Att stå alldeles tyst i skogen med sinnena på helspänn, med ett laddat hagelgevär var en väldigt stark upplevelse. Närvaron var intensiv och sinnesintrycken blev förstärkta. Himlen var blå, tallkronorna mörkgröna och fluffiga, luften krispig, tallstammarna gråspräckliga, mossan fuktigt grön och myrstackarna bruna högar.

Nedanför kullen växte även gran, björk och lite sly. Det gick knappt att se igenom detta. Plötsligt hörde jag röster och blev ställd – har hundförarna kommit före hundarna? Men, så var det inte – nej detta var två vanliga personer på promenad. Snart kunde jag ana rörelse och två människor i skogen och på sättet de rörde sig förstod jag att det fanns en stig där. De såg inte mig.

Drevet börjar

Jag hörde i jaktradion att drevet var på gång – men jag kunde ännu inte höra hundarna. Plötsligt hörde jag något som rörde sig nära – men nej, det var bara en hackspett som sprätte i myrstacken. Tiden gick, jag stod kvar, ändrade tyngdpunkten ibland, vickade på tårna, såg en cyklist, en svampplockare, men inget lovligt vilt.

Efter ett bra tag meddelade jaktledaren i radion att såten var klar och det var patron ur och samling vid lägerplatsen. Inget vilt hade skjutits i såten, men ett flertal observationer hade gjorts. Lukas Szarotaoch jag gick tillbaka till bilen. Det var skönt att komma in i värmen några minuter innan nästa pass.

Ny såt

Vid lägerplatsen drack vi varmt och jaktledaren Håkan gick igenom nästa såt. Det var vid en åker – vi skulle ställa oss på linje och drevet skulle driva viltet ut på åkern. Här var det viktigt med skjutriktningarna, då man hade en passgranne på både höger och vänster sida om sitt pass, men även i en vinkel på 90 grader från passet.

Viktigt kulfång

Lukas Szarota och jag pratade om hur långt en hagelsvärm går och cirka 300 meter sa han, vilket innebär att även på denna vidsträckta åker som kantades av bilvägar och skogspartier var det viktigt med kulfånget. Vi gick igenom mina skjutriktningar, avståndshållpunkter på åkern och kulfånget.

Jag ställde mig vid åkerkanten halvt dold bakom en grans nedre yviga grenar. Jag hade bra uppsikt över mitt pass – åt vänster hade jag en passgranne innan åkern böjde av och åt höger hade jag en annan passgranne och sedan ett buskage.

Det var en helt annan upplevelse att stå på detta pass vid åkerkanten än på passet i skogen. Luften kändes högre, luftigare, vyerna var storslagna med färgsprakande lönnar, ekar och björk. Det enda som hördes var en och annan bil som körde på bilvägen längre bort, annars var det tyst.

Nytt drev

Jaktledaren Håkan meddelade i jaktradion att drevet var på gång. Någon av hundförarna meddelade att de stött på rådjur. Jag kände hur jag blev på helspänn – rådjur var ju troligen på väg ner till åkern – till oss. Nu hörde jag hundarna.

Plötsligt hörde jag ett skott och sedan ett till. Någon av mina jaktkompisar runt kröken åt vänster hade skjutit. Hade de träffat? Jag visste inte och jakten fortsatte.

Osäkrar vapnet

Plötsligt dök det upp två rådjur på andra sidan åkern, jag lyfte min bössa och kände hur pulsen ökade – när de kom ut på åkern – sa Lukas Szarota snabbt det är dov. De hade ganska mörk päls, men jag kunde inte se några prickar på den. De hoppade in i skogen precis bredvid oss.

Jaktledaren meddelade att såten var klar och patron ur. Jag såg några hundar och hundförare på andra sidan åkern. Lukas Szarota och jag gick upp till våra passgrannar som troligen hade fällt vilt. Jajamensan – ett kid och en get var fällda av uppsiktsjägarna Philip Pettersson och Alexandru Matei.

Philip Pettersson fick fälla sitt första vilt, ett rådjurskid. Foto: Privat

Det var återsamling vid lägerplatsen och välbehövlig lunch. Det blev olika goda grillade korvar och trevlig samvaro. Jag passade på att prata med flera hundförare – vi hade flera olika hundar under jakten, tax, jaktlabrador, basset och wachtel.

Tillvaratagning

Sedan var det dags att ta ur och passa rådjuren. Jonas ur jaktlaget visade med van hand på geten hur man öppnade upp och tömde den på tarmar, mage, lungor, hjärta, njurar och lever.

De nya jägarna fick en lektion i att ta ur rådjur. Foto: Privat

Några hundförare anmälde sitt intresse för hjärta, njurar och lever. Kidet fick en uppsiktsjägare ta ur och passa med ledning av Ludde ur jaktlaget och dess hjärta fick skytten, resten tog en hundförare.

Tredje såten

Efter lunch var det dags för såt nummer tre också denna vid en åker. När vi parkerat bilarna såg vi två rådjur på avstånd som kom utspringande från skogen ut på åkern. Vi ställde oss på linje längs åkerkanten hade koll på våra passgrannar, skjutriktningar, kulfång och avstånd. Drevet drog i gång och denna gång hördes hundarnas skall ganska snabbt. Lukas Szarota sa att vid denna åker var det ofta vilt som kom ut. Jag hoppades att rådjuren som vänt tillbaka in i skogen skulle komma tillbaka. Ena delen av åkern var delvis full med vita ensilagebalar, dessa fick vi givetvis inte skjuta mot.

Nära läge

Plötsligt dök två rådjur upp på andra sidan åkern. Den ena rådjuret vek av åt mitt håll. Jag lyfte bössan och var redo – men ännu var avståndet för långt. Närmare än 50 meter från mig kom inte viltet så det blev inget skott. Det var ett smaldjur.

Men, nu hörde jag ett skott – vem hade skjutit något, och vad? Vi hörde och såg hundarna och hundförare passera på andra sidan och snart meddelade jaktledaren Håkan att jakten var slut och det var patron ur. Det meddelades också att det var en räv som påskjutits. Vi samlades vid bilarna.

Skadad hund

Jag såg Anso ur jaktlaget komma bärande på sin svarta jaktlabrador över axlarna – vad hade hänt? Det visade sig att en gamla skada mellan klorna på ena tassen gått upp. Inget som jaktlabradoren brytt sig om – jakten var så kul och den sprang på som vanligt. Men, nu skulle den tvättas, omlindas och få vila i två veckor med hundstrut. Det kommer han inte gilla, sa hon leende och skakade på huvudet.

Tillbaka på Vällsta gård gick jaktledaren Håkan igenom dagen och tackade alla deltagare. Vi var några stycken som stannade kvar och var med när Ludde och Jonas ur jaktlaget tog bort pälsen/skinnet på geten och kiden, putsade det flådda viltet för att sedan hänga in det i jaktlagets kylrum.

Mer jakt i livet

Uppfylld av det vackra höstlandskapet, den varma kamratliga stämningen och spänningen under jakten åkte jag hem, tog en bastu, åt middag med familjen och somnade som en klubbad säl. Är det detta som är jakt så vill jag definitivt ha mer av det i mitt liv. Stort tack Edsby-Vällsta jaktlag för att ni bjöd in oss jaktintresserade och nyblivna jägare på en välordnad och oförglömlig jaktdag.

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Mest läst

Samtidigt på JaktPlay