I onsdags morse var Björn Sundgren ute på sina jaktmarker sydväst om Luleå för att träna sin älghund Kajza.

– Det var lite spännande. Upptaget kom bara 80 meter från mig. Det var lite väl nära för älg, tänkte jag.

Björn Sundgren anade att det kunde vara björn, eller kanske en mård.

– Men skallet brukar vara lite mer lekfullt om det är mård.

Björn Sundgren närmade sig ståndskallet och såg till slut hunden röra sig och titta ner mot marken. Hunden var också fram och nosade på älgkalven.
I kikaren såg han att det låg något med päls på marken och Björn Sundgren började ana att det var något som inte stod rätt till.

Fastnat med frambenet

När han kom fram till platsen upptäckte han vad det var som Kajza skällde ståndskall på.

– En älgkalv hade fastnat med ena frambenet i en klyka på en sälg. Benet hade gått av på kalven. Klykan såg ut som en rävtana, som användes förr i tiden för att fånga räv, berättar Björn Sundgren.

Det var den karelska björnhunden Kajza som hittade älgkalven, som enligt Björn Sundgren, inte varit död särskilt länge. Foto: Björn Sundgren

Klykan där älgkalven hade fastnat med klöven var dock en naturlig formation i sälgen.

– Älgkalven kan inte ha varit död särskilt länge. Den var liten till växten men ändå välnärd, säger Björn Sundgren.

Hans teori är att kalven försökt komma åt bladen på sälgens grenverk och ställt sig med frambenen mot stammen. Runt sälgen var mossa och jord upprivet, ett tecken på att älgkalven kämpat för att ta sig loss.