I händerna håller han ett grovt kättingkoppel som mynnar ut kring halsen på en storväxt stövare. Hagelbössan hänger slappt över hans axlar. Var och när bilden är tagen är okänt, men troligen i Stor-Johans hemtrakter i Hälsingland i början av 1900-talet.

Trots järnvägar, cyklar och bilar var det vid den här tiden ännu få som lämnade sina hemsocknar. De flesta levde och dog på samma tegar och hemman som sina förfäder.

Stor-Johan var emellertid ett undantag, i större delen av sitt liv levde han på vägarna och med en liten kärra eller släde rörde han sig över hela Norden.

Stor-Johan föddes 1860 i Skogs socken i Hälsingland. Hans barndom vet vi mycket lite om, annat än att även hans mor Stor-Stina gav sig ut på långvandringar. Stor-Johan var av resandesläkt, ”tattare” skulle man sagt då, och han gick mellan gårdarna och förtennade om grytor.

Det var i en tid då de flesta kokkärlen var av koppar och fodrade med ett tunt lager tenn. För att inte bli förgiftad av kopparens avlagringar var det viktigt att tennet var helt och det var Stor-Johans uppgift att försegla ytan med nytt tenn när det bränts av.

”Han ansågs vara en duktig hantverkare och en rättskaffens man.”

Enligt källorna var Stor-Johan en uppskattad figur i en tid då resandefolk sågs på med stor skepsis. Han ansågs vara en duktig hantverkare och en rättskaffens man. När han kom till en by samlade han ihop kärlen som skulle lagas och slog sedan läger vid en å och förtennade om varorna.

Stor-Johan var ett vandrande original med många små egenheter. Han var en stor djurvän, var blyg inför kvinnfolk, hatade de nya bilarna och älskade kaffet starkt.

Hans yttre var ett organiskt väsen, han tvättade sig sällan och bytte inte kläder förrän de var helt utnötta. Stor-Johan närde en stark rädsla för att hamna på ålderdomshem och ödet åtlydde hans önskan när han år 1945 dog i ett slaganfall på en gård i Arbrå.

”Han jagade i en tid då jaktmarkerna, särskilt i norr, ännu inte var strukturerade.”

Fotografiet är en av få historiska bilder av resandefolk som jägare. På bilden är Stor-Johan ute för att jaga hare och räv med stövare.

Han jagade i en tid då jaktmarkerna, särskilt i norr, ännu inte var strukturerade. Skrivna jaktarrenden hörde till undantag och småviltsjakten var förhållandevis fri tills någon markägare uttryckligen förbjöd någon att jaga där.

Stor-Johans liv var hårt och som resande och jägare bar han dubbla ok av utanförskap. Att vara bespottad som ”tattare” i seklets barndom var behäftat med många problem.

”Det var lätt hänt att bli ihopbuntad med lurendrejare, tiggare och rövarpack.”

I århundraden hade vi inte haft rörelsefrihet i Sverige. Fram till år 1860 krävdes utfärdade respass även för resor mellan städer. Detta satte sina spår i befolkningen, som misstänkliggjorde de personer som saknade riktigt arbete och fast punkt i tillvaron. Det var lätt hänt att bli ihopbuntad med lurendrejare, tiggare och rövarpack.

Att ha ett stort intresse för jakt sågs sällan med blida ögon, särskilt inte i södra Sverige där jordbruk ansågs vara den enda riktiga sysslan för landsbygdens män. Att fara runt och springa till skogs stod inte högt i kurs i ett land där ärbarheten växte i jordens mylla.

Genom dessa synsätt var Stor-Johan verkligen en rebell för sin tid. En särling med smak för det rörliga levnadssätt som många av nutidens människor tar för givet.

Anders Lindkvist