Många djurarter lever i flock. För vissa, som fåglar och växtätande däggdjur, ger flocken främst trygghet. Faror upptäcks lättare om man är många och risken är mindre att man ska bli tagen av ett rovdjur om man inte är ensam.

För andra djur betyder flocken samarbete. Det gäller främst sociala rovdjur som vargar och lejon – men också primater som schimpanser och människor.

Hunden härstammar från flockdjuret varg. En vargflock är i princip en vargfamilj med djur i olika åldrar och med en tydlig social struktur där medlemmarna har nära relationer med varandra. Antalet vargar i en flock är ofta 5–10. Flocken jagar tillsammans och delar bytet.

Effektivt samarbete

Människoflocken har också en social struktur som möjliggör effektivt samarbete och vi delar liksom vargen på bytet, antingen det är nedlagt i skogen eller inhandlat på ICA.

Vi människor trivs också bäst i en mindre grupp som är överskådlig, så att alla känner varandra ganska väl. Det kan vara familjen, men också fotbollslaget eller jaktlaget. Inom en sådan grupp känner vi -lojalitet och ansvar.

Likheten är alltså slående mellan oss själva och vargen/hunden när det gäller gruppstorlek och gruppstruktur. Det är också förklaringen till att en hund har så lätt att finna sin plats i vår familjeflock. Och det är nyckeln till det samarbete mellan människa och hund som kan vara så givande, inte minst i jaktmarkerna.

Men det är ett samarbete som måste ske på människans villkor. Inte minst för att hunden ska kunna accepteras av samhället, men också för att den ska må bra i vår moderna miljö.

Underordnad roll

Hunden måste spela en underordnad roll. Det gör den gärna om vi i dess ögon visar oss vuxna vårt ledarskap. En duktig ledare är bra för flocken, liksom för företaget och jaktlaget.

Hunden vet detta instinktivt och underordnar sig. Det har den bäst nytta av själv. Men upplevs ledaren som svag eller osäker kan det bli problem.

Tyvärr har ordet ledare och ledarskap fått en dålig klang i vissa hundkretsar. Man menar att hund och människa i princip ska vara  på samma nivå och att dominans inte hör samman med uppfostran och dressyr av hundar. Nej, beröm och godis ska det vara, inget annat.

Konsekvent och gränssättande

Jag har inget emot godis, men viktigast är att vinna hundens oinskränkta förtroende och respekt genom att vara tydlig, konsekvent och gränssättande, men samtidigt vänlig, kärleksfull och berömmande. Då blir man också en klok,  pålitlig och obestridlig ledare i hundens ögon.

Vad det däremot inte handlar om är att sätta hunden på plats med hugg och slag eller utskällningar. En sådan ledare vågar hunden inte lita på.

Du kan locka en hund att komma, sitta, gå snyggt i koppel och så vidare med hjälp av enbart godis och beröm. Men bara så länge hunden tycker det lönar sig, det vill säga tycker belöningen är tillräcklig. Förirrar sig en hare in på träningsplanen visar det sig snart vad som är mest kul, att få godis eller att jaga haren.

Artikeln är hämtad ur Svensk Jakts Tema ”Valpuppfostran” i nr 4–2010.